|
|
|
Rörstrands
Porslinsfabrik 1726-
|
|
Sveriges
äldsta Porslinsfabrik grundades av tysken Johann
Wolff i Stockholm 1726 (alt. stavningar är Wolf eller Wulf). Wolff som var född i tyska Segelberg och
utbildad i Holland, arbetade som fajansmästare i
Nürnberg innan han 1722 kom till Danmark. Där skulle
han med hjälp av Danska kungahuset erhålla både
ekonomiskt bidrag och tomtmark för att starta en
"Porcelain fabrik i Delfftisk konst". När
beslutet att starta fabriken var fattat, gjorde Wolff en
visit till Tyskland där han rekryterade stora delar av
sin arbetskraft. Samma år 1722, grundar han Stora
Kongensgade Porslinsfabrik i Köpenhamn.
|
|
Efter bara
något år som disponent hamnar Wolff på
kollisionskurs med den övriga fabriksledningen.
Meningsskiljaktigheterna leder till stora bråk och i
sin ilska börjar Wolff att sabotera tillverkningen.
Till råga på allt hinner han även med att stjäla en
del av fabrikens egendom innan han 1725 avskedas och
kastas ut. Med hjälp
av den Svenska ambassadören i
Köpenhamn erbjuds han istället att resa till Stockholm
för att där grunda en Svensk porslinsfabrik.
|
 |
| Platsen
för Rörstrands ägor på
1660-talet. Här anlades
Rörstrands Porslinsfabrik
1726. |
|
| Wolff
skickar omedelbart ett sändebud till Stockholm som lyckas övertyga
kommerskollegiet om att Wolff är rätt man att anlägga
en porslinsfabrik i Sverige. Wolff presenterar sig
själv som porslinsmålare och ombeds därför att visa
prov på sina konstnärliga kunskaper. Kommerskollegium
i Stockholm blir nöjda med de prov Wolff visar upp och
beviljar honom tillstånd att grunda en porslinsfabrik i
Stockholm. Det uppstår snart en
diskussion om var fabriken skall placeras.
Kommerskollegiet föreslår en plats utanför Stockholm,
men Wolff hävdar att den bästa platsen är att lägga
fabriken så centralt som möjligt. Hans argument för
en centralt belägen fabrik, var att
nå en större
kundkrets och få korta transportsträckor. Långa
transporter skulle vara både kostsamt och riskabelt då
porslinet kunde förolyckas och slås sönder på
vägen. Det
blir till slut som Wolff vill. |
 |
| Terrin
1750-tal. Bild: Upplandsmuseet |
|
I början
av september 1725 återkommer Johann Wolff till
Sverige för att påbörja sitt arbete. Med sig har han en stor del av den
tyska arbetskraft han några år tidigare rekryterat
till Stora Kongensgade samt ca 200 skålpund blå cobolt
som han olovligen tagit med sig från
Köpenhamnsfabriken. Han har även lyckats
övertala den mycket skicklige fajansmästaren
Andreas Nicolaj Ferdinand att följa med till Sverige. |
|
Några månader senare har Wolff lagt grunden till vad
som skall bli Rörstrands
Porslinsfabrik, detta tillsammans med en ägargrupp
bestående av fem ledamöter av kommerskollegium samt
ett femtontal andra ämbets- och köpmän. Kontraktet
mellan Wolff och ägargruppen undertecknades den
13 juni 1726 och hade som rubrik: "Assiations
Contract emillan samtelige Intressenterne uti
det swenska Porcellainswärket som kommer å
stora Rörstrand efter det delfiska at
inrättas". |
|
|
Det begynnelsekapital som ansågs
nödvändigt för inrättandet av porslinsfabriken uppgick till
33.000 daler kopparmynt fördelat över 66 andelar á 500 dlr kmt
(omräknat ca 20.000 kr). När
fabriken står klar för drift i början av
1727, består den av en hästdriven kvarn samt
en fabriksbyggnad innehållande två
brännugnar. När de sedan under högtidliga
former bränner de första föremålen,
bevittnas händelsen av Kung Fredrik
personligen.
|
|
Men precis som i Danmark
visade sig Wolff vara en problematisk herre, en lögnare
och bedragare. Det visade sig att han inför kommerskollegium i
Stockholm förevisat andra konstnärers arbeten som prov på sin
egen yrkesskicklighet. När detta uppdagades, precis innan
fabriken skulle tas i bruk, får Wolff sparken. Wolff anade
förmodligen vad som skulle hända och hade vid denna tid redan
skaffat sig sidoinkomster. Han annonserade nämligen i dagspressen
att "Chemicus Wolff vid Rörstrand" kunde bota
fallandesjuka (epilepsi). Han hade också startat tillverkning av ett
medicinskt pulver som han påstod kunde bota både feber, sten-
och tandvärk. Pulvret fanns att tillgå hos en
"kryddkrämare" på Drottninggatan i Stockholm. Detta var i slutet av
1727, samtidigt som
porslinsbränningen skulle inledas. |
|
Aktieägarna
hade då fått klart för sig att Wollf inte var rätte mannen att
driva företaget. Han blev som tidigare nämnt avskedad och tycks
ha slutat sina dagar i fattigdom, vilket i sig tyder på att
det inte var mycket bevänt med hans läkarpraktik. Wolff själv
påstod att han lämnade sitt uppdrag vid Rörstrand av medicinska
skäl, i själva verket satt han häktad för skattebrott. Det
påstås också att han lämnade Sverige 1729 och att det
därefter inte finns några spår efter honom. |
|
När Wolff lämnade Rörstrand tog
istället Andreas Nicolaj Ferdinand över rollen som ledare, men
han ådrog sig missnöje och ersattes av tysken Christoffer Conrad
Hunger. Hunger hade tidigare arbetat vid porslinsfabriken i
Meissen, men tvingades fly därifrån 1717 då han hamnat i onåd
hos fabriksledningen. Flykten gick till Wien där han under några
år drev en egen porslinsfabrik. C.C. Hungers tid vid Rörstrand
blev kort. Han visade sig vara en riktig äventyrare och kastades på porten 1733. Efter Hungers sorti
återinsattes Andreas Nicolaj Ferdinand som fabrikens ledare, men
han valde att lämna Rörstrand 1739 och istället
återvända till Danmark för arbete på Blaataarns
Kakelugnsfabrik. Ferdinand ersattes då av en fjärde tysk, Johan
Georg Taglieb. |
|
Från starten 1726 fram till 1740 hade fabrikens
drift legat i händerna på fyra tyskar, ingen av dem lyckades speciellt bra.
Först 1741 hamnade Rörstrand under Svensk ledning. Anders Fahlström drev fabriken
under åren 1741-53 och under hans tid blev tillverkningen mer
"Svensk" och fick ett riktigt uppsving, trots att
arbetsstyrkan mest bestod av folk från Tyskland, Danmark, Holland
och
Frankrike. Under Fahlströms tid anställdes den skicklige
fajansmålaren Erik Wahlberg samt konstnärerna Jean
Eric Rehn (upphovsmannen till Rehnska mönstret och
Humlemönstret), Christian Precht (Rokokomönstret) och
porslinsritaregesällen Jonas Tåman. När Fahlström lämnar
fabriken 1753 övergår ägandet till Kammarjunkare Elias Magnus
Ingman, adlad Nordenstolpe. Samtidigt tar Jonas Tåman över som
verkmästare. Tåman sköter driften fram till 1761 då ny
verkmästare tillträder. |
|
Perioden 1753-98 ägs fabriken i huvudsak av
familjen Nordenstolpe, först av Kammarjunkaren själv, därefter av hans
son samt övrig familj och efterlevande. Fabriken gick då under
namnet "Rörstrands Porcelaine Werks Bolag". Nordenstolpe gjorde ett gott arbete
innan han dog och fick också
beröm för sina insatser. I oktober månad 1798 överlämnades
allt till överdirektör Bengt Reinhold Geijer. |
 |
| Elias
Magnus (Ingman) |
| Nordenstolpe
1704-73 |
|
|
När Bengt Reinhold Geijer
tillträdde som disponent inleddes en lång period av
ständig utveckling. De skaffade fler ugnar, moderniserade
fabriken med bl.a. en ångmaskin från Leeds och under ledning av verkmästare August Ehmf
(1763-1818) anställdes
också den franske porslinsmålaren Josef Giroud. Under åren 1804-08 stiger värdet av produktionen med
25%, från 24.000 Rdb till drygt 30.000 Rdb. När Bengt Reinhold Geijer avlider i november 1815
övergår ägandet till det nybildade bolaget "B.R. Geijers
arvingar" med Fredrik Reinhold Geijer, Otto Fredrik Geijer
och Per Lagerhielm som
ägare. Fredrik Reinhold Geijer övertar posten som direktör och värdet
av den årliga produktionen har nu passerat 100.000 Rdb. |
|
 |
| Gustav Holdo
Stråle 1826-96 |
|
På 1820-talet skickar Geijer folk till England för studier av den Engelska
porslinstillverkningen. Besöket resulterar i att man
överger den tyska leran och istället övergår till lerimport
från England. 1830 anställs också en Engelsk verkmästare med
uppgift att höja kvalitén på fabrikens produktion. Den 1
februari 1833 avlider Fredrik Reinhold Geijer. Därefter och fram
till 1853 står Nils Wilhelm Stråle af Ekna som ägare till fabriken.
Vid af Eknas frånfälle 1853 övergår ägandet till hans
arvingar som 1858 säljer
Rörstrand till Riksdagsledamoten Gustav Holdo Stråle, disponent Robert Almström
och Nils Kristian Claeson. Den senare häradshövding och gift med Charlotta Elisabet Stråle af
Ekna, dotter
till tidigare ägaren av Rörstrand, Nils Wilhelm Stråle af Ekna. |
|
1857
tillverkas den allra första "äkta"
porslinsservisen, den köptes
av "Brännvinskungen" och mångmiljonären
L.O. Smith i Stockholm.
Smiths hem klassades som "ett av de magnifikaste
som funnits i enskild mans ägo". När
dödsboet, tillika L.O. Smiths konkursbo, säljs på auktion 1899 finns servisen
med i auktionsförteckningen. Den bedömdes
redan då ha "historiskt värde", men tyvärr finns
inte köparens namn eller det pris han/hon betalade för
servisen noterat. |
|
Under Stråle och Almströms period
hämtades en del av fabrikens lera från kritlagren i skånska
Qwarnby. Två skeppslaster av den attraktiva "Mo-Leran"
skickades till Röstrand varje vecka, något som uppmärksammades
av handlare Hansson i Qwarnby. 1864, i rent spekulationssyfte,
köper Hansson den 12 tunland stora lertäkten. Han bygger ett
kritbruk på platsen och säljer sedan lera för 1.50 Rdb per
tunna till porslinsfabriker runt om i hela europa. |
|
|
I slutet av 1860-talet startar
tillvekningen av den s.k. majolikan och 1884 meddelas
att majolikan nu blivit så populär att tillverkningen
kommer att utökas, detta under ledning av konstnären
Adolf Neumann. Några år senare 1874, grundar Stråle
och Almström en dotterfabrik i Finland, Arabia
Porslinsfabrik. Detta för att komma den Ryska marknaden
närmare. De första produkterna som lämnade Arabia var
kopior på Rörstrandsmodeller eller färdigställda
halvfabrikat som levererats från Sverige, det handlade
både om kakelugnar, fajans- och porslinsföremål.
|
| Robert
Almström, son till en apotekare, föddes i Åmål
1834. Efter inledande studier reste han som 15-åring
till Stockholm för att överta tjänsten som lärare
och t.f. professor på Teknologiska Institutet.
Den 28 maj 1850 fick han också plats som
kontorist på Rörstrand. Fabriksledningen uppmärksammade
snart Alströms begåvning och han uppmanades
till kemiska studier, dels genom egna bokliga
och praktiska studier i hemmet, därefter i form
av studieresa till Englands porslinsfabriker. |
 |
| Robert
Almström |
| 1834-1911 |
|
| När
han 20 år gammal återkommer till Rörstrand
får han plats som förste verkmästare och
redan inom några år har han avancerat till
Teknisk ledare. Då fabriken ombildades till
aktiebolag 1868 utsågs Almström till teknisk
disponent, detta vid sidan av Holdo Stråle som
hade hand om den administrativa delen. När Stråle
blev sjuklig 1893 övergick även den
administrativa delen till Almström. Gustav
Holdo Stråle avlider tre år senare, onsdagen den 11 mars 1896,
sörjd av hustru och två döttrar. |
|
1887 under Stråles och
Almströms period fanns en
tanke på, eller åtminstone ett uttalat rykte om, att
Rörstrand skulle öppna en filialfabrik i Halländska Ysby.
Detta beroende på att en geolog i Hof, Ysby Socken,
undersökt en stor lertäkt med ovanligt "fet och
fin" lera som mycket väl skulle kunna användas
vid porslinstillverkning. Två fat lera skickades till
Rörstrand som testade och godkände dess beskaffenhet.
Men av okänd anledning byggdes aldrig någon filial
till Rörstrand i Ysby. |
|
|
Under
Almströms period tiodubblades fabrikens
produktion, antalet anställda passerade 1000
och värdet av den årliga tillvekningen uppgick
till mer än 2 miljoner kronor. Robert Almströms
period vid Rörstrand måste därför betraktas
som en av de bästa i fabrikens historia. Robert
Almström avlider 1911, därefter och fram till
1923 innehas disponentposten av Harald Almström.
|
|
1914
utvidgas verksamheten och de köper också Göteborgs
Porslinsfabrik. Perioden därefter 1915-25, är annars en bister period i företagets historia. De
gör knappast någon vinst alls och aktieägarna får en
mycket mager utdelning, om ens någon. Som om inte detta
vore nog, så drabbas fabriken också av en allvarlig
brand på kvällen den 17 september 1925. Två av
torkugnarna på vinden samt flera av målarsalarna
ödelades i branden, detta tillsammans med stora lager
av "äkta" porslin. Kort
efter branden på hösten 1925, ser fabriksledningen ingen
annan lösning än att konfrontera fackförbundet med de problem som fabriken står inför. De anställda måste
sänka sina löner, det är en nödvändighet för
fabrikens överlevnad. Facket säger nej och de
anställda går istället ut i strejk med krav på
högre löner.
|
| Under
Nyårshelgen 1925-26 kommer så beskedet om fabrikens
nedläggning och i september 1926 går den sista
arbetaren ut genom grindarna. Ägarna har löst problemen genom att
flytta den lönsamma delen av tillverkningen till Göteborgs
Porslinsfabrik. Därmed står 500 arbetare utan jobb i
Stockholm och inför fullbordat faktum rannsakar de sig själva och undrar om de inte
kunnat gå med på en mindre lönesänkning, detta för att
undvika nedläggning och arbetslöshet. Endast 10
arbetare erbjöds att följa med från Rörstrand till
Göteborg. Det var meningen att ett 100-tal av de
arbetslösa skulle beredas nytt arbete i Göteborg, men
mot detta protesterade arbetsstyrkan i
Göteborgsfabriken. De menade att det redan fanns så
många arbetslösa i Göteborg och att de var bland dem
man skulle fylla sitt behov av arbetskraft. I Stockholm
startades en insamling för att stötta de 500
familjerna som nu saknade inkomst. |
| Den
ekonomiska situationen för Rörstrand blir knappast
bättre efter flytten till Göteborg och fabriken
ballanserar på gränsen till konkurs under flera år.
1929 går ägarna till Lidköpings Porslinsfabrik
Ernst Wehtje och C G Herlitz in och köper den då
konkursmässiga fabriken i Göteborg och blir därmed
också ägare till Rörstrand. Fabriken i Göteborg
läggs ner och 1935 har all tillverkning flyttats till
den då moderna och nybyggda fabriken i
Lidköping. |
|
| 1964 köper Uppsala Ekeby Rörstrand och
effektiviserar produktionen. Nya
maskiner köps in, folk avskedas och sortimentet reduceras
med hela 80 %. Under perioden
1975-2004 byter
Rörstrand ägare flera gånger. Företag som Arabia, Hackman och Wärtsilä-koncernen
turas om att äga fabriken. År
2004 tar Finska Iittalagruppen
över och beslutar nästan
omedelbart att lägga en
stor del av produktionen till
Ungern och Sri Lanka. Året
efter, 2005, läggs fabriken
i Lidköping ner och det som blir
kvar flyttas till Höganäs. Idag finns ett museum
kvar efter fabriken i Lidköping, men av det
"gamla" Rörstrand
återstår inte mycket. |
|
|
|
|
|
|
|
Rörstrands Porslinsfabrik anno 1896 |
Fotograf
okänd |
|
|
|
|
|
|
|
Notiser i
Dagspressen med anknytning till Rörstrandsfabriken
|
|
| Den 4
september 1809 kunde en platsannons utformas på
följande sätt. "I tjänst åsundas: Vid
Rörstrands Porcelainsfabrique antagas friska ynglingar
av god uppfostran och rena seder, från 17 till 22 år,
och gifta personer från 21 till 25 år, som äga goda
betyg, samt lust och fallenhet för Porcelainsformning,
svarvning, målning och modellering". |
| Den
10 september 1860. Rörstrands Porslinsbruk låter
uppföra arbetarbostäder längs med Rörstrandsvägen.
Artikeln i dagspressen lyder: "Den ger betraktaren den
sorgligaste och mest anslående anblick. I sanning, om
man vill bibehålla ett lätt hjärta och gott lynne,
bör man undvika Rörstrandsvägen. Själva byggnaden
ligger i en löjlig linje vars väggbjälkar böjt sig i
alla slags krokar och hotar att sammanstörta över sina
lyckliga innevånare. Det krävs verkligt hjältemod
för att inträda under dess tak. Det är en lycka att
denna väg vanligen icke är starkt trafikerad av
besökare, i synnerhet icke av utlänningar, vilka här
kunde få de besynnerligaste förställningar om våra
förhållanden. De råtthål till bostäder vilka i
denna byggnad äro inrättade är av uslaste dager och
har försetts med parodi till fönster". Den 1
december 1864 meddelar Brukspatron Stråle, dåvarande ägare
av porslinsfabriken, att bostadslängan rivits
och ersatts med nya och avsevärt bättre
arbetarbostäder. |
| Den
21 september 1860. Johanna Maria Zetterman stjäl
porslinsvaror för sammanlagt 300 Rdbs värde. Hon
införskaffar en stor Krinolin (stor utspänd underkjol
av tageltyg), därefter lägger hon porslinet i två
påsar som hon gömmer på var sin sida under
Krinolinen. Johanna Maria
har på så sätt obemärkt kunnat
smuggla ut mängder av porslinsvaror från fabriken.
Detta skall ha pågått kontinuerligt sedan juletid 1859 och
uppdagades inte förrän sensommaren 1860. Vid
polisutredningen framkom att Zetterman sålt porslinet
till mureriarbetaren Pehr Johan Pettersson och vid en husrannsakan
i Petterssons hem hittades också en hel del av det
stulna porslinet. Det framkom också att Pettersson
idkat porslinshandel i ett gammalt mjölkmagasin där
han sålde stöldgodset billigt till hugade spekulanter.
Pettersson anhölls för häleri. |
 |
| Jac.
August Nordblad
1839-1912 |
| Kemist
på Rörstrand |
|
Den 1
februari 1861. 1000 Riksdaler till
inköp av gevär. "Sedan en del af arbetarna
vid Rörstrands Porslinsfabrik yttrat sin önskan att
få ingå i Stockholms Skarpskytteförening, har
disponenten af fabriken, herr G.H. Stråle, beredvilligt
gått dem till mötes och förskotterat 1000 rdr till
inköp av 25 gewär, så att ett korporalskap vid denna
fabrik nu är bildat, och har man hopp om att få
ytterligare minst ett korpralskap derifrån. Det är oss
ett nöje att anföra detta bevis på
fosterlandskänsla, som förtjänar efterföljd". |
| Den
18 mars 1880. Kemisten Nordblad är i laboratoriet
sysselsatt med lösa upp ett skålpund guld varvid en
kraftig explosion inträffar. I laboratoriet krossades
alla fönsterrutor och i målaresalen som ligger precis
ovanför krossades bl.a. en dyrbar vas. Nordblad
skadades i handen och ansiktet, han fick dessutom
bestående ögonskador. Guldet värt 600 fr försvann
spårlöst. |
|
Den
26 september 1885. Två bröder, en ung
frökens olyckliga kärlekssaga. "Söndagen
den 13 september var gravören vid Rörstrands
Porslinsfabrik Carl Oskar Christoffer Pettersson
ute och seglade på Ulfsundasjön i närheten av
Stockholm, varvid båten kantrade och Pettersson
omkom. För ett par år sedan, vid nyss fyllda
21, gifte han sig med fröken Hilma Almgren,
vars far har någon form av
föreståndarebefattning vid Rörstrand, och
verkligen tyckte att hon vara följd av ett
oblit öde, ty hon var först trolovad med
Petterssons broder Hjalmar, vilken drunknade vid
Bellevue åtskilliga år förut under
badning".
|
|
| Den
7 oktober 1892. På initiativ av disponenten har en
matsal för arbetarna öppnats vid fabrikens
Marketenteri. De anställda erbjuds inhandla middagar
på Kronobergsgatan och förtära dem i den nya
matsalen. En helportion kostar 20 öre och en
halvportion utan bröd 15 öre. |
| Den 12 oktober
1898. I ett telegram skriver Aftonbladet om den
sorgliga tilldragelsen vid Rörstrand, en
olyckshändelse som krävde flera människoliv. "Vid
den lilla Ångbåtsbryggan vid Karlbergskanalen, strax
nedanför Rörstrandsfabriken, råder under dagens lopp
livlig trafik. Vid vissa tider af dagen, då arbetet
börjar eller slutar, går en oafbruten ström af
arbetare från och till öfver den lilla kanalen. För
att frakta dessa finns en färjebåt, rodd af en gammal
gubbe vid namn Söderström som ombesörjt trafiken
under 10 à 12 år. Båten är afsedd att rymma omkring
18 personer stående. I dag på morgonen strax före 7
stod en skara arbetare redo att från Rörstrand begiva
sig öfver till Kungsholmslandet. De hoppade i, men då
båten började bli fullastad, ropade färjkaren
"Hoppa inte i flere". Men arbetarna lydde
inte. De hade ju brådtom. Om man kommer 5 minuter
försent till fabrikerna, så får man plikta 25 öre,
och det har man minsann inte råd till. De hoppade
därför i allihop, enligt uppgift till ett antal af
omkring 25 personer, däribland en 19-årig flicka vid
namn Ragnhild Andersson. |
| Båten
hade emellertid genom den starka strömmen glidit ut en
båtlängd från bryggan. Nu märkte man att man var
för många. Vattnet strömmade in öfver relingen i
aktern. En arbetare hoppade ut i sjön och andra följde
exemplet, men nu började båten att sjunka, så att
alla kommo i vattnet. Och sedan blef det att kämpa för
livet. De flesta voro simkunniga och hade lätt att taga
sig i land då båten endast var omkring två
båtlängder från bryggan. Men det var alldeles mörkt
och de icke simkunniga grepo tag i dem som kunde simma.
Den ofvannämnda flickan Ragnhild Andersson hade sin
fästman, 19-årige arbetaren Hjalmar Karlsson, med sig
i båten. Han lär ha varit en duktig simmare. Men
Ragnhild hakade sig fast vid honom och så gingo båda
till botten". |
|
|
| Det rådde
viss osäkerhet om hur många som drunknade denna dag.
En del uppskattade dödssiffran till endast tre, medan
andra påstod att nio personer omkommit.
När de under dagen draggade strax utanför bryggan,
fastnade draggen och en arm, en hatt och ett blekt
flickansikte bröt vattenytan "Det är Ragnhild,
ropades genom folkmassan". Liket fördes i land och
lades bredvid en annan drunknad i ett närbeläget
magasin. Ragnhilds fästman Hjalmar Karlsson hittades
dagen efter, han var då en av de ca 15 personer som
fortfarande saknades. Några dagar senare rapporterades
att totalt 5 personer omkommit, glädjande nog var detta
långt färre än vad som tidigare befarats. |
| Den 11
januari 1901. Protester hos porslinstillverkare i
England på grund av den nya lag som förbjuder
användandet av giftig vit blyglasyr i tillverkningen. "Emellertid
har denna viktiga tekniska fråga redan på ett
tillfredsställande sätt lösts vid Rörstrand, i det
att därstädes blyhvittet i glasyren genom tillsatser
förvandlas till ett olösligt och för
människoorganismen således oskadligt blysilikat. Samma
tillvägagående sker vid Villeroy & Bochs
Porslinsfabrik i Dresden. Engelska regeringen utsände
en kemist, Dr Thorne, att vid de båda nämnda
fabrikerna studera den nya uppfinningen, och nu har
disponenten Ahlström på Rörstrand och
Dresdenfabrikens föreståndare Dr Wilckens anmodats att
komma till London för att meddela engelska regeringen
upplysningar i saken. Hr Ahlström befinner sig f.n. på
väg till London". |
| Den 22 januari
1909. Hemskt familjedrama då bokhållaren på
Rörstrands Porslinsfabrik tar livet av sig själv och
sin familj. "Hugo Gothard Lindström, anställd
vid Rörstrand, har genom strypning tagit lifvet av sin
hustru och sitt barn, en endast fyra månader gammal
gosse, samt därefter berövat sig själf lifvet genom
hängning. Den syn som mötte, då man inträdde i
makarnas bostad, var uppskakande. Bokhållare Lindström
hängde död i en snara, som han fäst vid dörrvredet.
På soffan låg hans hustru, strypt med ett snöre, som
sedan blifvit bundet om soffan. I sina stelnade armar
höll hon sin späda, 4 månader gamla gosse, äfven han
strypt". Anledningen till den tragiska
händelsen ansågs vara av ekonomisk natur och att
inträdet i döden var ett gemensamt beslut av makarna
Lindström. I ett brev till släktingar hade makan med
egen hand skrivit "Jag dör frivilligt. Elin". |
|
|
|
|
|
|
| Bilder
från fabriken anno 1907 |
|
|
|
|
|
|
|
