LERINDUSTRIN I ÖREBRO

Krukmakarna på 16- och 1700-talet, Tegelbruken, Porslinsmålerierna och Kakelugnsmakarna.

J.E. Östberg & Co, Alsnäs, Larsson & Lundgren, Karlberg, Örebro Fajansfabrik, AB Lerindustri

AB Svenska Kakelfabriken, Örebro Kakel- och Stenkärlsfabrik, Örebro Kakelfabrik m.fl.

-

 1. Krukmakarna på 16- och 1700-talet 18. Engvalls Kruk- och Kakelugnsmakeri 35. Kakelugnsmakerier grundade 1920-1960
 2. Vilka var då krukmakarna? 19. Nya Asfaltsbolaget 36. Örebro Kakelfabrik - Per Dahlberg
 3. Karlslunds Tegelbruk 20. A.F. Bergmans Kakelugnsmakeri 37. J.E. Östberg & Co Kakelfabrik
 4. Rosta Tegelbruk 21. Örebro Kakelsättarbolag 38. Marin I Andersson
 5. Sofielunds Tegelbruk 22. G.A. Anderssons Kakelugnsaffär 39. Gerhard Östbergs Kakelugnsaffär
 6. Jacobsdals Tegelbruk 23. Örebro Sättarbolag 40. Karlbergs Kakelfabrik
 7. Branden 1854 24. Victor Lindholms Kakelugnsmakeri 41. Örebro Kakelfabrik - Evensén
 8. Wijnbladhska Tegelverket / Karlsdal 25. Rudolfsson & Eriksson 42. Andra verksamheter i Rörstrand
 9. Gustavsviks Tegelbruk 26. M. Rudolfssons Kakelugnsmakeri 43. Örebro Kakel- och Stenkärlsfabrik
10. Mellringe Tegelbruk 27. Kakelugnsmakerier kring sekelskiftet 44. AB Svenska Kakelfabriken
11. AB Örebro Kalksandtegelbruk 28. Per Nymans Gross & Porslinsmåleri 45. AB Lerindustri
12. Marks Tegelbruk 29. Örebro Glas & Porslinsmåleri 46. AB Örebro Fajansfabrik
13. Kruk- och Kakelugnsmakerier 1810-1880 30. Örebro Kakel & Porslinsmåleri 47. Svenska Kakelarbetareförbundet
14. B.H. Lundgren 31. Oskar Hallberg 48. Den svåra tiden 1915-1921
15. Kakelfabriken Alsnäs 32. A.T. Fagerströms Kakelugnsmakeri 49. Företagens släktträd - Bilder och kartor
16. Larsson & Lundgren 33. Örebro Kakel & Väggplattfabrik 50. Gamla och nya nummerordningen
17. Alsnäs Kakelfabrik 34. Svensson & Karlsson 51. Kruk & kakelugnsmakerier utanför Örebro

-
1. Krukmakarna i Örebro på 16- och 1700-talet
Örebro har aldrig varit någon större krukmakarstad, de flesta krukmakare som en gång fanns här tillverkade kärl bara för att behovet fanns. Det var inte som i t.ex. södra Sverige där de fanns på nästan varje ort och dessutom förde traditionen vidare långt in i våra dagar. 1913 påbörjades schaktarbeten vid en av gårdarna på Kyrkogårdsgatan, eller Gamla Gatan som den också kallades. Avsikten var att gräva ur grunden till ett av husen för att kunna lägga ner vattenledningar. Vid dessa schaktarbeten gjordes ett stort fynd av gamla skärvor från odekorerade kokkärl, skålar, pokaler och krukor, dessutom hittades flera brännplåtar. Arbetet blev istället till utgrävningar under ledning av intendenten vid Örebro Läns Museum, Hugo Hedberg. Skärvorna som hittades bedömdes vara gjorda från 1600-talets mitt fram till 1720-talet, de pekade dessutom på att en mästare måste ha haft sin verkstad i staden.

Trebensgryta tillverkad på 1600-talet, hittad vid utgrävningarna i Örebro 1913. Möjligen tillverkad hos krukmakare Mårten Johansson & Söner
Kokkärlen som hittades var av 3-benstyp med grön glasyr och drejat handtag, där de synliga drejränderna utgjorde dekor. Flera av de dekorerade föremålen bar tydliga spår av tulpan och stjärnmotiv, dessutom hittades tre skärvor med inskription "IHS" och en skärva med inskriptionen "INRI", båda med tydligt religiös anspelning.
Verkstaden kan inte ha legat på den utgrävda platsen då Erik Nybergs plankarta över Örebro från 1784 visade att tomten vid den tiden var obebyggd. På granntomten däremot, fanns en byggnadslänga som mycket väl kunde ha varit platsen för en eller flera av dåtidens krukmakare, en tomt på vilken det också hittades daterat lergods från samma period.
För att kunna fastställa dateringen av fynden togs hjälp av Tyska experter. De gjorde också besök hos krukmakare Karl Anjou i Skene och vid Törngrens verkstad i Falkenberg för att få en bild av hur verkstaden i Örebro kunde ha sett ut. Det stod tidigt klart att skärvorna inte var sönderslaget gods som kastats från något hushåll, utan faktiskt härrörde från en gammal krukmakarverkstad.
Det faktum att man även funnit brännplåtar vid utgrävningarna, var också en indikation på att en krukmakarverkstad funnits på platsen, eller i dess omedelbara närhet. De flesta av kärlen eller fragment av dessa, bar tydliga spår av att de förolyckats under arbetets gång eller vid misslyckade bränningar. En del av fynden hade genom för kraftig eld sintrat, på andra fynd hade glasyren kokat. Flera av fragmenten bar också årtal, det äldsta 1664 och det yngsta 1729.
Stjärnmönster från en av skärvorna Skärva med tulpanmotiv Inskriptionen IHS, dat. 1668
Det gjordes en bedömning om att skärvorna mycket väl kunde härstamma från flera krukmakare med verksamhet på samma plats, men att åtminstone en av dem måste ha varit en fullt utbildad mästare. Fynden vittnade också om att det inte handlade om någon medelmåtta som tillverkat simpla bruksföremål, utan en verkstad vars innehavare haft stor kunskap och grundlig utbildning, troligtvis inhämtad under gesällvandringar i Tyskland. Verkstaden som tidigt pekades ut, var Mårten Johansson & Söners Krukmakeri. Mer om detta lite längre ner på sidan.
2. Vilka var då krukmakarna?
År 1622 finns den första noteringen om en kruk- och kakelugnsmakare i Örebro. Det var det år då Mikel flyttar från Västerås till Örebro med uppdrag att sätta upp kakelugnar på Örebro Slott. När han hade fullbordat sitt uppdrag valde han att stanna kvar på orten och mycket tyder på att han var den första kruk- och kakelugnsmakaren med verksamhet i Örebro.
För att hitta hans efterföljare får vi gå till skattlängderna. År 1631 hittas ytterligare två namngivna krukmakare i Örebro, det var Anders och Johan som passande nog försett sig med efternamnen ”Krukmakare”. Det finns inga uppgifter om var i Örebro de fanns, det enda man kan få fram är att  Johan var så fattig att han befriades från skatt. Anders var fortfarande i livet 1646 medan Johan var borta och hans verkstad drevs av änkan. Det har gjorts flera fynd från denna period där bl.a. rökpipor i grön och brun glasyr hittats. Några finns bevarade och går att beskåda på Örebro Läns Museum.
På 1600-talets mitt hade Örebro ca 1500 invånare och några av dem var krukmakare. Hans Nilsson är en av dem som finns omnämnd. Han hade sin verksamhet kring 1650-1670 och bodde "Sunnan Bron", vilket skulle betyda söder om storbron. Om denne krukmakare finns ingenting ytterligare dokumenterat.

Under samma period hittar vi också Joachim Hanssons krukmakeri. Där arbetade även sönerna Olof och Hans Joachimsson, samt lärardrängen Anders Persson. Sönerna Olof och Hans övertog krukmakeriet 1684 och drev det fram till ca 1700. Drängen Anders Persson kan eventuellt ha stannat kvar, men allt pekar på att han lämnade verkstaden i samband med Joachim Hanssons död.
En annan krukmakare som nämns är Hans Johansson. Han skulle avlägga borgared 1677 men råkade vara bortrest till Filipstad och missade sitt angenäma uppdrag. Om hans krukmakeri finns inget ytterligare att finna. Vidare omnämns en Jonas Persson med verksamhet kring 1691, men även här är uppgifterna mycket tunna.
Mårten Johansson & Söners krukmakeri grundades av Mårten Johansson någon gång kring 1660. I krukmakeriet arbetade förutom Mårten, även hustrun, sönerna Mårten och Görgen samt gesällen Olof Larsson. När Mårten d.ä. avlider 1675 fortsätter änkan driften med hjälp av sönerna fram till 1697. Därefter och fram till 1707 drivs krukmakeriet av sönerna Mårten och Görgen Mårtensson tillsammans med gesällerna Petter Trång, Samuel Bengtsson och Anders Krukmakare.
Bröderna Mårtensson lämnar krukmakeriet 1707 och verkstaden övertas då av gesällen Peter Trång. Görgen Mårtensson som vid den tiden fått sitt mästarbrev, flyttade istället till gården 25 norr där han startar ett nytt krukmakeri. Hans bror Mårten slutar helt som krukmakare. Han flyttar till granngården 27 norr och fungerar därefter som Rådman i Örebro. Görgen avlider i sviterna av pesten 1711, medan Mårten fortfarande är i livet 1726.
I samband med att bröderna Mårtenssons krukmakeri splittras 1707 och övergår i Peter Trångs ägo, väljer gesällen Samuel Bengtsson att flytta till gården nr 19 norr och startar där sitt eget krukmakeri. Tiden på den nya platsen blir dock kortvarig. Samuel avlider 1708, bara ett år efter flytten och hans änka Marit tvingas då ta över den nystartade verkstaden. Vad som hände med den tredje gesällen Anders Krukmakare, förtäljer inte historien.
Peter Trång fortsätter driften av Mårtenssons verkstad tillsammans med hustrun Anna och han är aktiv som krukmakare fram till sin död 1738. Därefter övergår ägandet till änkan Anna och sedan vidare sonen Jacob. Det spekulerades redan tidigt i om skärvorna funna vid utgrävningarna i Örebro 1913 skulle kunna härröra från just Mårten Johansson & Söners krukmakeri. Det är naturligtvis fullt rimligt, kanske t.o.m. troligt, med tanke på att krukmakeriet hade stor produktion och var verksamt under just denna period och på den aktuella platsen.
Efter Peter Trångs död gifter änkan Anna om sig med Sörmlänningen Nils Lindmark. Lindmark hjälper änkan med krukmakeriet fram tills dess Peter och Annas son Jacob är stor nog att ta över. När Jacob Trång är vuxen nog, gifter han sig med Anna Maria och fortsätter driften av sin fars krukmakeri. När Jacob dör 1776, övertas krukmakeriet av änkan Anna Maria och deras gemensamma son Petter. Anna Maria, eller "Kakelugnsmakarinnan" som hon kallades, var erkänt duktig som företagare och hade sin givna plats i yrkeskåren. De tog hjälp av några gesäller och driften fortsatte sedan till 1700-talets slut. Då hade krukmakarens status försämras och det var svårt att få lönsamhet i sitt arbete. Anna Maria och Petter slutar då med lergods och övergår till tillverkning och sättning av kakelugnar.
Nästa krukmakare hittar vi på gården 67 söder, där bodde Petter Öhgren. Han fick sitt mästarbrev 1708 men var inte speciellt lyckad som krukmakare. Petter ägnade mer tid åt att supa än att tillverka lergods. Han var lat, ständigt full och alltid i bråk med sin hustru, osämjan dem emellan var allmänt känd. Han levde sitt liv i ständig fattigdom och hans enda fasta egendom bestod av en liten gårdsdel. Även om hans produktion var av ringa omfattning så var han ändå krukmakare. Han avlider 1747.
Lars Lindbergs krukmakeri fanns på gården 24 norr och han var verksam på 1730-talet. Lindberg hade god hjälp av gesällen Erik Lindros, så när Lindberg avlider är det bara naturligt att Lindros tar över. 1774 överlämnar Lindros krukmakeriet till svärsonen Jonas Wallén. Jonas som var gift med Lindros dotter Sara Elisabet, fortsätter driften av krukmakeriet till 1785. Därefter packar familjen Wallén sina tillhörigheter och flyttar till Boo några mil öster om Örebro. Det är inte känt om de upptar samma yrke på den nya platsen.
Lars Billgren var en duktig krukmakare med stor försäljning av krukor, fat och förvaringskärl, senare också kakelugnar. Han föddes i Örebro 1736 och växte upp hos Nils Lindmark och Anna Trång. 1756 flyttar han till Stockholm men återvänder till Örebro efter en tid. År 1761 gifter han sig med Anna Greta Mellring f. 1744 och flyttar in hos henne på gården 62 söder. Där startar han också sitt krukmakeri. Billgren ägnade en stor del av sitt liv som kruk- och kakelugnsmakare och utses 1770 till ålderman och Kemnär. Samma år 1770, överlåter han sin verkstad till svärsonen Erik Boman.
Boman var kakelugnsmakare och gift med Lars dotter Sara Catarina. Paret bodde på gården 36 och dit flyttas också verksamheten. Lars Billgren avlider år 1795, endast 59 år gammal och i samband med hans död beslutar också Erik och Sara Catarina att lägga ner kruk- och kakelugnsmakeriet. Detta faktum bör betyda att Lars Billgren fortfarande hade visst inflytande över krukmakeriet även om han 25 år tidigare överlåtit det till sin dotter och svåger.
Det finns uppgifter om att ytterligare en krukmakare med namnet Lars Billgren haft verksamhet i Örebro. Han föddes 1751 på gården 90 söder och var son till Sven Billgren och Brita Kihlberg. Han gick i lära hos Lars Billgren d.ä. under perioden 1763-1767. Ytterligare information saknas.
Om krukmakare Anders Skagerfeldt finns väldigt få uppgifter. Han hade en dotter, Anna Brita Skagerfeldt, som var gift med Anders Fagerlund. 1771 bosätter sig Anna Brita och Anders på gården 31 och samma år står de som ägare av en krukmakarverkstad. Det handlar troligtvis om att de övertagit Anders Skagerfeldts krukmakeri. Anders Fagerlund driver verkstaden fram till 1813 då orken sinar, tre år senare är han död. Företaget övergår därefter till sonen Lars Fagerlund som fortsätter verksamheten med hjälp av sin son Hans Peter Fagerlund samt lärlingarna Samuel Daniel Ekmark och Carl Petter Öhrman. När Lars Fagerlund dör 1823, läggs krukmakeriet ner och de tre kumpanerna Hans Peter, Samuel och Carl Petter skiljs åt.
Samuel Daniel Ekmark och Carl Petter Öhrman startar egna krukmakerier. Hans Peter däremot, flyttar runt i kappsäck och återfinns på många olika adresser i Örebro. 1831 återförenas Hans Peter och Samuel på Södra Smedjebacken 3, senare kallad Christinelund, där de återupptar tillverkning av nytto- och hushållsgods i keramik. Hans Peter avlider 1837 och Samuel tio år senare 1847.
Samuel Daniel Ekmans krukmakeri låg på Gården 54 söder under perioden 1823-1831.                  Bildkälla: Örebro Stadsarkiv
Carl Billgren var kakelugnsmakare och kusin till Lars Billgren. Carls verksamhetstid sträcker sig från 1790-talet fram till 1807 då han avlider. 1804 bara tre år innan Carl dör, föds sonen Lars Gustaf. Han skulle med tiden också bli kakelugnsmakare, men kan av naturliga skäl inte ha fått sin utbildning av sin far. Däremot övertar Lars Gustaf så småningom faderns verkstad och driver den till fram till sin död 1860. Sista ägare till Billgrens verkstad blir Anders Wilhelm Lindblom född 1833 på Selö, han fortsätter verksamheten fram till ca 1880, då kakelugnsmakeriet läggs ner.
Vid 1700-talets slut var glansperioden över och krukmakaryrket hade sett sina bästa dagar. Yrket ansågs nu vara både gammalmodigt, omodernt och simpelt. Nu skulle det istället vara fajans, flintgods och ostindiskt porslin i skåpen, gärna tillsammans med ett eller flera föremål i silver eller tenn. Några av de krukmakare som fanns registrerade år 1790 slutade och försökte klara sig så gott det gick, andra valde ny inriktning med bättre försörjningsmöjligheter.
Vid 1719 års riksdag åberopade stadens riksdagsmän med borgmästare Magnus Hansson och Stadsnotarie Jonas Hoffman i spetsen, en kunglig resolution av den 12/4 1689 att bistå Örebro Stad med anskaffning av timmer till husbyggen och nödigt bränsle. Begäran fick avslag med motivering att ”de hade andra uppgifter än att förmedla städerna med nödvändigt timmer till husbyggnad och tarvlig vedbrand”, som undantag nämndes hospitalet och skolorna. Det negativa beskedet leder senare till att flera tegelbruk anläggs i Örebro.
3. Karlslunds Tegelbruk 1737-1904
Karlslunds Herrgård 1890-tal. Örebro Stadsarkiv  Foto: B Hakelier
År 1737 grundas Örebros första tegelbruk i Karlslund av Maria Elisabeth Kåhre, änka till Amiralitetets Commissarien Lars Kåhre. Tegelbruket tillhör Karlslund som ägs av Kronan och uppförs på något som kallas Jägarbacken i Snavlunda Socken. Karlslunds historia är lång och tar sin början redan på 1500-talet då den mycket välskötta jordbruksfastigheten utses till Kungsladugård, ett uppdrag som innebär leveranser av kött, smör och spannmål till de Kungliga Slotten i Sverige.
När driften av Tegelbruket kommer igång kring årsskiftet 1737-38 går det under namnet Snavlunda Tegelbruk. Maria E Kåhre stod för driften av bruket fram till 1759 då Herrgården säljs och övergår i privat ägo. Ny ägare blir Ryttmästare Gustaf Günther. Familjen Günther drev verksamheten fram till 1819 då Herrgården säljs till bröderna Carl Henric och Johan August Anckarsvärd.
Efter diverse inledande turer står C.H. Anckarsvärd ensam som ägare till herrgården med tillhörande tegelbruk. Med åren får han dock stora ekonomiska problem och 1841 övergår ägandet till Brukspatron J.J. Möller. Möller byter samtidigt namn på tegelbruket till Ånsta Tegelbruk. Men det går inte speciellt bra för Möller, redan efter 2 år är bruket åter i Anckarsvärds ägo. Men nu är det istället Johan August Anckarsvärd som träder in och tar över. Namnet Ånsta Tegelbruk ändras nu och blir istället Jägarebackens Tegelbruk. Möller lämnar Örebro och flyttar istället till Hallsberg där han övertar driften av Hallsbergs Tegelbruk.
Familjen Anckarsvärd står som ägare till Karlslund fram till 1856 då ett konsortium bestående av Brukspatron af Geijerstam, Stadsrådet Waern och Baron Levhusen köper fastighet med tillhörande tegelbruk. Ingen av herrarna bodde på egendomen, utan valde istället att hyra ut herrgården. Under perioden 1871-75 hyrs den av fröknarna Zander som då drev den Zanderska flickpensionen i huvudbyggnaden, en uppfostringsanstalt för ett 50-tal unga fruntimmer.
Häradshövding Theodor Vincent Dieden inflyttad från Malmö, köper Karlslunds Herrgård 1874. Året efter tvingas de Zanderska fröknarna att lämna herrgården och väljer då att flytta sin flickpension till Hjulsta. Dieden övertar driften av tegelbruket 1875 och i samma stund får bruket byta namn ännu en gång, nu till Borrarebackens Tegelbruk. Året efter blev det Karlslunds Tegelbruk.
Häradshövding Theodor Dieden tillsammans med hustrun Clara (född Bager) samt systrarna Sjöcrona på terrassen nedanför herrgården. Bilden tagen på 1880-talet. Bildkälla: Örebro Stadsarkiv Foto: Bernhard Hakelier
1896 läggs Karlslunds Tegelbruk ner men redan året efter bygger Theodor Dieden en ny fabrik i området Åby, mellan Svartån och Åbylundsgatan. All tillverkning från gamla fabriken flyttas och det "nya" tegelbruket registreras under namnet Åby Tegelbruk, ett namn som märkligt nog aldrig används. I alla register, annonser och övriga dokument fortsätter de att använda namnet Karlslunds Tegelbruk. Anledningen till flytten var att förbinda fabriken till den då nybyggda Svartåbanan, samt att få tillgång till vatten från den närbelägna Svartån. Dieden stod för alla kostnader i samband med byggandet av stickspår och 1 juni 1898 hade fabriken förbundits med Svartåbanan.
Tegelbruket brinner
En kylslagen natt i mitten av november 1904 brinner Åby Tegelbruk ner till grunden. Det var sista arbetsdagen för året och straxt efter klockan ett på natten precis efter vaktbytet, börjar det brinna i den kur ovanpå ugnen där eldvakten brukar befinna sig. Senare framkom att en kvarlämnad fotogenlampa var orsak till brandens uppkomst.
Elden spred sig med fruktansvärd hastighet genom byggnadens glesa träkonstruktion, många dörrar stod öppna och det drag som uppstod gav elden den näring den behövde för att snabbt leta sig vidare genom byggnaden. Lågorna slog upp till en nivå som översteg fabriksskorstenens dubbla höjd och natthimlen färgades blodröd. Vakten sände genast bud till herrgården varefter han började ringa i gårdens klocka. Hinkar och annan brandredskap kördes ner till tegelbruket där minst 80 personer samlats för att bilda kedja och langa vatten från ån som bara låg några meter därifrån.  
Elden hade dock nått sådan omfattning att alla försök att rädda byggnaden var lönlösa, dessutom var hettan så outhärdlig att ingen person kunde vistas i dess närhet. Byggnaden totalförstördes och två av statens lastvagnar som stod i närheten var också i fara. Den ena kunde räddas med stora svårigheter medan den andra slukades av elden. 
En närbelägen bostadsbyggnad hotades också av elden, avståndet mellan huset och det brinnande tegelbruket var 50 meter och alla tillgängliga resurser sattes in för att rädda byggnaden. Värmen var så stark att vattnet som användes för att dränka huset omedelbart förvandlades till ånga, men efter ihärdigt arbete kunde byggnaden till slut räddas.
Tegelbruksbyggnaden brann ner till grunden på mindre än två timmar och ur den rykande askhögen blandad med järnskrot reste sig den höga skorstenen som ett praktfullt monument. Eftersläckningsarbetet pågick hela morgonen med hjälp av folk från Snavlunda och Rosta och till sin förvåning kunde de senare konstatera att allt tegel klarat sig, mycket på grund av att det aldrig dränktes i vatten vid släckningsarbetet. Skadorna uppgick till ett värde av 75.000 kr och de beslutade att inte bygga upp tegelbruket igen.
Arbetare vid byggandet av Åby Tegelbruk 1897                                                           Bild: Örebro Stadsarkiv.  Foto: Bernhard Hakelier

Bygget vid Åby 1897. Bild: Örebro Stadsarkiv.  Foto: B Hakelier Åby Tegelbruk ca 1900.   Bild: Örebro Stadsarkiv.  Foto: B Hakelier
Åby Tegelbruk 1897-1904. 1 Bygget av bruket,  2-3 Översiktsbilder,  4-5 Kraftstationen.  Örebro Stadsarkiv.  Foton: Bernhard Hakelier
Åby Tegelbruk efter branden 1904.                                                                         Bild: Örebro Stadsarkiv.  Foto: Bernhard Hakelier
4. Rosta Tegelbruk 1761-1775
Rosta Tegelbruk låg på Vaktelvägen i området Rosta och grundas 1761 av tegelslagare Peter Persson. Persson och hans familj bodde på fastigheten Tegeltorp under Rosta gård, därför kallades ofta bruket för "Tegeltorp" i folkmun. Tegelbruket finns kvar fram till 1775 då Persson väljer att lägga ner verksamheten. Han tar därefter med sig familjen och flyttar till Baggetorp.
5. Sofielunds Tegelbruk 1846-1903
Sofielunds Tegelbruk eller Södra Tegelverket som det också kallades, låg på Adolfsbergsvägen vid Södertull och grundades 1846. Förste ägare var Bryggare C.D. Brissman från Jönköping. Han ägde bruket under perioden 1846-63, därefter ägdes bruket av Kapten H.T. Wahlberg 1863-74, C.J. Halin 1874-1880, P.J. Hammar 1880-88, N.E. Karlsson (senare N.E. Karlssons sterbhus) 1888-97, Lantbrukare O.G. Andersson 1897-1901, Axel Adamsson 1901 och P.G. Andersson 1901. Sista ägaren till bruket var f.d. trävaruhandlare U Clemander 1902-03. Förutom att de tillverkade alla typer av tegel, sålde de också grus.
En originell ägare av Sofielunds Tegelbruk var C.J. Halin. Förutom ägare till tegelbruket ägnade han sig också åt skrädderi. Han sålde kläder till Poliser, Häradshövdingar, Lärare, Inspektorer och vanligt folk, allt som oftast på kredit. När det sedan blev dags att reglera skulderna var det vanligt att några halkade efter med betalningen. För att motverka detta annonserade han i Nerikes Allehanda där han namngav samtliga personer med förfallna och obetalda skulder.
Sofielunds Tegelbruk annonserades ut till försäljning eller arrende 1903, men dåvarande ägare U. Clemander fick inget napp på annonsen och bruket lades istället ner. Namnet Sofielunds Tegelbruk användes därefter under ytterligare tio år, men namnet syftade då främst på platsen, inte tegelbruket.

Annons från Sofielunds Tegelbruk anno 1880

Clemanders annons om försäljning eller arrende 1903
6. Jakobsdals Tegelbruk ca 1850 - ca 1865
Jakobsdals Tegelbruk hade en relativt kort verksamhetsperiod. Det grundas kring 1850 och har verksamhet en bit in på 1860-talet. Fabriken ägdes av ett bolag med Arkitekt och Ingenjör Carl Johan Salin som disponent. Jakobsgatan i Örebro har passande nog fått sitt namn efter tegelbruket.
7. Branden 1854
När man söker information om tegelbruk, krukmakare och keramikfabriker så slås man av tanken att det måste ha funnits ett kraftigt överflöd av tegel i Örebro på 1800-talets mitt. Staden kan omöjligt ha haft så stor avsättning att man kunnat driva ett flertal tegelbruk med lönsamhet och samtidigt köpa in tegel från tillverkare i andra städer. Men så kommer svaret.
Enligt vittnen måste Eldvakten ha sovit på sin post denna natt.
Klockan 00.30 natten till den 23 mars 1854 utbryter en brand i färgarmästare Landbys färgeri och bostad på Stora Gatan* vid södra änden av Storbron. Branden får med hjälp av den kraftiga vinden ett våldsamt förlopp och snart är både gård och färgeri övertänt och bortom all räddning. Ett ögonvittne berättar att tornväktaren måste ha sovit på sin post, ty när han börjat ringa i klockan och skrikit "Elden är lös" var redan flera byggnader övertända. 
Efter Landbys gård står Färgerifabrikör Gowenii på tur, hans bredvidliggande gård brinner ner lika snabbt. Därefter sprider sig branden vidare i kvarteret och snart står också Mamsellerna Haaks, Stadskirurg Berndtsons och Rådman Ekmarks hus i ljusan låga. Det enda hus som klarade sig i kvarteret var Bankhuset söder om Goweniis hus, det var byggt av sten. På grund av sin konstruktion hade också bankhuset en dämpande effekt då det hindrade branden att sprida sig västerut.
Vindens riktning gjorde att elden snabbt tog sig över till husen på östra sidan av Stora Gatan. Nu var det Räntmästare Ekmark, Apotekare Ulmgren, Fru Sundblad och Bokhandlare Rohloffs tur att se sina hem gå upp i rök. Den våldsamma elden hade nu fått fäste i hela den östra delen av staden och gårdarna försvann på löpande band. Även i denna del av staden fanns ett stenhus, det var Rådhuset som likt bankhuset klarade sig utan större skador.
Skaror av husvilla samt de som fruktade att bli det, irrade bleka och ångestfyllda omkring i desperata försök att rädda sitt bohag. Många flyttade sina ägodelar till någon närbelägen gård, men allt eftersom elden spred sig var även dessa gårdar i fara. Det uppstod snart kaos och tumult på gatorna när människor istället för att ägna sig åt släckningsarbete, försökte rädda sina tillhörigheter. I den allmänna villervallan fanns det tyvärr också "nidingar" som tog tillfället i akt och roffade åt sig allt de kunde komma över.
När östra delen var konsumerad så fortsatte elden över på Gamla Gatan, nu var det Handlarna Hagendahl, Björkholm, Dahlin Vibelius och Vistelii som fick sina gårdar förstörda, dessutom försvann Lassarettssysslomannen Vesterlings, Herr Bremers,  Mamsell Widlunds, Skräddare Hellbergs, Handlare Hagendahls och Brukspatron Broms gårdar. Från Broms gård fortsatte elden genom en smal gränd ner till Handlare Söderlindhs gård. Därefter över torget ner till Doktor Hallberg, Handlarna Keventer och Ekblads gårdar, dessutom försvann Handlare Backmans och Åkerqvistagården. Det var först när branden nått östra delen av Nygatan den kunde hejdas, vilket var till stor glädje för Garvare Fischer vars gård skonades.
I andra änden av staden fortsatte elden att konsumera gårdar. Vissa försök görs att riva några magasin för att hejda eldens framfart, men hettan gjorde det omöjligt. Efter 11 timmar hade 62 gårdar gått upp i rök och flera stod på tur.
En handfallen brandkår med stora brister på vatten har inte en chans att bekämpa elden. Svartån var frusen och många av brandsprutorna var i så dåligt skick att de inte gick att använda. Folkskaror anslöt för att hjälpa till med släckningsarbetet, bl.a. bokbindare Ström och hans frivilliga brandkår samt folk från Hjälmarsberg under ledning av Löjtnant Drakenberg. Från Kumla anlände Regementskommisarie Adler med 50 man och tre brandsprutor, men inte ens detta tillskott på hjälp kunde hindra eldens framfart. Det föreslogs också att hela kvarter skulle rivas för att begränsa eldens framfart men detta avslogs av stadens myndigheter. Det var väl illa nog som det var, menade de. Först klockan 9 nästa dag hade man lyckats få elden under kontroll. Med tanke på katastrofens omfattning, är det häpnadsväckande att endast en person omkom i branden, det var Nålmakaren Olof Olsson.
Nu låg Örebro stad i rykande ruiner och ett omfattande eftersläckningsarbete återstod, dessutom skulle det ta veckor av bärgningsarbeten för att rensa upp bland spillrorna, hela tiden med risk att elden skulle flamma upp igen. Många hjälpande händer sträcktes ut till de som blivit husvilla och de flesta fick hjälp med tillfällig bostad. Tyvärr fanns det mer känslokalla gårdsägare som tog tillfället i akt och erbjöd bostäder till hutlösa priser. I de flesta fall handlade det om en tredubbling av den normala hyran.
Totalt förstördes 92 gårdar och av 5300 innevånare blev 1200 husvilla. Summan av skadorna beräknades till 1.444.000 Riksdaler Banco, varav försäkringarna stod för för 344.000 Rdb. Senare utredningar har aldrig kunnat fastställa orsaken till brandens uppkomst. 

Den 27 mars kl. 4 på eftermiddagen samlades stadens innevånare vid rådhuset. Under Landshövdingens ordförandeskap bildades en nödhjälpskommitté som hade till uppgift att samla in det som skänktes till de drabbade. I kommittén satt Rektor Gumälius, Kamrer Vesterling, Postinspektör Hjelm, Kamrer Falk, Klockare Hedin samt Magistrarna Strömberg och Lagerholm. På mötet beslutades också att ny stadsplan skulle tas fram, helst inom 8 dagar. Detta infriades då nyblivne Stadsarkitekt Fridolf Wijnbladh redan veckan efter inkom med förslag. Den 4 april hade kommittén fått in 10.600 Rdb i kontanter. Från kungahuset kom 650 Rdb och från vanligt folk skänktes mängder av mat. I juni var den kontanta delen uppe i 33.521 Rdb.

Återuppbyggnaden av Örebro Stad förväntades ta två år och under denna tid fanns stort behov av byggnadsmaterial, därför anläggs ett flertal tegelbruk under efterföljande år. Det första byggs av Fridolf Wijnbladh själv, det s.k. Wijnbladhska Tegelverket.
* Stora Gatan är ett tidigare namn på nuvarande Drottninggatan
8. Wijnbladhska Tegelverket / Karlsdals Tegelbruk 1854-1902
Branden i Örebro resulterade i stor efterfrågan på byggmaterial och de tegelbruk som redan fanns här kunde inte producera tillräckligt. Detta gynnade naturligtvis tegelbruk på andra orter men skapade också förutsättningar för byggnation av fler tegelbruk i Örebro.

Arkitekt Fridolf Wijnbladh 1826-1872
Wijnbladhska Tegelverket är det första tegelbruk som byggs efter branden 1854 och grundare är nyblivne stadsarkitekt Fridolf Wijnbladh tillsammans med sin bror Hjalmar Wijnbladh, även han arkitekt. Fabriken låg mellan Tegelgatan och Karlsgatan och togs i drift 1854-55. Fridolf Wijnbladh var också den person som redan veckan efter branden presenterade förslag på ny stadsplan för centrala Örebro. 
På grund av sina yrken som arkitekter och det krävande arbete som följde i brandens spår, valde de att sälja bruket redan 1856. Ny ägare blir G.F. Hedenskog som samtidigt ändrar namnet till Karlsdals Tegelbruk. Hedenskog driver bruket fram till 1860 då han säljer det till Grosshandlare Erik Söderlindh.
Grosshandlaren Erik Söderlindh var redan tidigare inblandad i tegeltillverkning. I samband med byggandet av Köping-Hults Järnväg uppstod långa diken vars lera togs tillvara och användes till framställning av tegel för byggnation utefter spåret. Söderlindh och andra medverkande personer handformade tegelstenar som sedan fältbrändes på plats under ledning av en Engelsk fackman. När arbetet med järnvägen var slutfört så vattenfylldes dessa diken och bildade en lång kanal utefter spåret, den Engelska Kanalen som den populärt kallades efter den Engelsman som stod för arbetsledningen.
1860 blir så Söderlindh ägare till f.d. Wijnbladhska Tegelverket som nu går under namnet Karlsdals Tegelbruk. Leran hämtades först från Malmplan och därefter från Karlaparken. I slutet av 1860-talet säljer Söderlindh tegelbruket till J.C. Heidenberg. Några år senare är dock tegelbruket tillbaka i Erik Söderlindhs ägo, för driften står C. Lindberg. Förutom tegel, tillverkades också "Pudrett", en sorts gödsel som framställdes genom att blanda avföring från människor och djur med torvmull, kalk, köksavfall, sågspån och aska.
Den 2 januari 1892 avlider Jacobina Engelborg Söderlindh och bara 5 dagar senare den 7 januari avlider Erik Söderlindh. Dödsboet erbjuder Örebro Stad att köpa fastigheten Eriksdahl för 4.000 kr där tegelbruket ligger, men myndigheterna tackar nej då tomten ej behövs för gatu- eller tomtregleringar. Under några år fortsätter driften av tegelbruket för sterbhusets räkning, nu som Eriksdahls Tegelbruk under ledning av Rudolf Söderlindh. Under denna tid försöker sterbhuset hitta en köpare, men när detta misslyckas läggs istället tegelbruket ner, året är 1902.
Annons 1871 undertecknad J.C. Heidenberg
Annons 1882 undertecknad C. Lindberg
Makarna Söderlindh avled med 5 dagars mellanrum 1892
Söderlindhska Gården 1913          Bildkälla Örebro Stadsarkiv      Foto: Walfrid Karlsson
9. Gustafsviks Tegelbruk ca 1875-1920
Gustafsviks Tegelbruk grundas som Gustafsdals Tegelverk av lantbrukare A.G. Gustafsson. Det finns inga uppgifter om när tegelbruket startades, men allt tyder på att produktionen var i full igång redan vid 1870-talets början. Gustavsvik var ett enkelt, familjeägt och i viss mån primitivt tegelbruk där 15-20 personer hade sin försörjning. På fastigheten fanns ett par bostadshus, en brännugn och flera torklador. Leran de använde hämtades från åkrarna strax bredvid.
När A.G. Gustafsson avlider i slutet av 1870-talet övergår ägandet till änkan. Hon står som ägare av tegelbruket fram till 1883 då även hon avlider. Dödsboet överlåter då tegelbruket till äldste sonen Karl-Johan Gustafsson för 4.300 kr. Karl-Johan och hans yngre bror R.J. Gustafsson driver verksamheten gemensamt fram till 1912 då Karl-Johan avlider. Efter Karl Johans död fortsätter driften under hans änka Emilia Augusta. Företaget byter namn till Emilia Gustafssons Tegelbruk eller bara Gustafssons Tegelbruk och drivs sedan vidare fram till 1920 med endast en person anställd. Därefter läggs tegelbruket ner och fem år senare 1925, avlider Emilia. Under åren kring sekelskiftet 1900 produceras årligen tegel till ett värde av 15.000 kr, men efter Karl-Johan Gustafssons död 1912 och fram till 1920, producerades nästan ingenting.
Gustavsviks Tegelbruk 1908.                                                                                                                   Foto: Örebro Stadsarkiv
Lergroparna efter tegelbruket som blir Gustavsviks Friluftsbad.                                                            Foton: Örebro Stadsarkiv
Tegelbruket rivs och kvar finns bara groparna som uppstod där de hämtade sin lera. Dessa grävdes senare ur och kom att bli Gustavsviks friluftsbad, tegeldammen kallad. På sommaren var det en uppskattad badplats belagd med entréavgift och på vintern användes den av ungdomar och idrottsföreningar som bandy- och skridskobana. Barn och ungdomar kunde använda dammen gratis medan övriga fick betala 15 öre.
10. Mellringe Tegelbruk 1870-1901
Mellringe Tegelbruk var ett familjeföretag, ägt och grundat av lantbrukare Julius Andersson 1870. Tegelbruket förläggs vid Sandbackavägen i Mellringe och försäljning sker direkt vid tegelbruket eller genom grossistfirman Ekendahl & Co. Tegelbruket var i Julius ägo fram till 1897 då han avlider. Efter 1897 tillhör bruket Julius Anderssons sterbhus och driften fortsätter under ledning av änkan. 1901 läggs tegelbruket ner.

11. AB Örebro Kalksandtegelfabrik 1907-?
AB Örebro Kalksandtegelfabrik grundas efter ett patent på kalksandtegeltillverkning inlämnat till länsstyrelsen i Örebro i februari 1907 av ingenjör Östlund. Patentet är förvärvat och undertecknat av P. Kalling från Myrö, H. Hegart från Latorp, ingenjör G.V. Olivercrona, löjtnanterna N. af Geijestam från Garphyttan och Gustav Kalling Stockholm samt arkitekt K. Nissen Örebro. Avsikten är att driva tillverkning av kalksandtegel på Bista och Skråmsta egendomar i Ånsta. I övrigt finns ingen information och det är högst osäkert om någon drift kom igång överhuvudtaget.

 Trots den stora tillgången på tegel och tegelprodukter i Örebro så köptes mycket av den varan in utifrån och såldes via grossister som Bronell & Co, Harald Asplunds och Hälla. Det mesta kom från Wedevågs Tegelbruk och Lundborgs i Arboga, men inköpen kunde även komma från Höganäs eller vara av engelskt ursprung.

Tegelbruksarbetare anno 1912

H. Asplunds Glas och Porslinshandel. Anonnsen från 1868.
12. Marks Tegelbruk 1898-1960
Marks Tegelbruk kom att bli den största producenten av tegelprodukter i Örebro. Initiativet att bygga tegelbruket togs 1897 av Överstelöjtnant Carl Vogel, Direktör Frans Bäckström, Godsägare Robert Wieslander och Grosshandlare Gustav Gyllander. De fem herrarna köpte mark av Kronolänsman Adolf Konrad Gevert och hade rådgivande hjälp av Ingenjör Nils Fredriksson. Bygget kommer igång under våren 1898 och sysselsätter 150-180 personer, vilket var en förhållandevis stor arbetsstyrka på den tiden. Entreprenör och byggmästare Lindström lovar att tegelbruket skall stå färdigt kring årsskiftet 1898-99 och kunna tas i drift under den första månaden 1899. Marks Tegelbruk blev hela 153 meter långt och mot skyn pekade en 50 meter hög skorsten. I november 1898 står brännugnarna färdiga och i slutet av december ligger också taket på plats. Bruket tas i drift under januari månad 1899, precis som Lindström förutspått.
Marks Tegelbruk.  Bildkälla Örebro Stadsarkiv.  Foto: Specialfoto AB
Fler bilder på Marks Tegelbruk. Bildkälla Örebro Stadsarkiv. Fotografer: Bild 1 och 2 Sköld, 3 och 4 Karl Andersson, 5 Lennart Rickardsson
Tegelfabrikanternas möte i december 1901
Fram till december 1901 fanns inget standardmått på tegelstenar, vilket ofta skapade problem vid byggen. En byggherre tvingades köpa allt tegel från samma tillverkare för att få måtten att stämma. Priset på tegel ansågs också vara för lågt då ett parti om 1000 tegelstenar endast kostade 27 kr sommaren 1901. Ägarna till de större tegelbruken beslutade att mötas för att försöka lösa problemen. Mötet äger rum i december samma år.
Bäckström från Mark, Dieden från Karlslund samt andra involverade personer beslöt vid mötet att införa en standardisering av måtten på tegelstenar, dessutom togs ett kollektivt beslut att höja priset på tegel från 27 till 35 kr per 1000 enheter. Från 1902 hade alla tegelstenar samma mått och samma pris, oavsett var i Örebro de tillverkades.
Branden 1902
Tillverkningen vid Marks Tegelbruk hade bara pågått i 4 år då olyckan är framme. Vid halvtre tiden på eftermiddagen den 11 augusti 1902 börjar det brinna i trävirket vid den överhettade torkugnen. Elden sprider sig med en rasande fart över den stora träbyggnaden och snart är hela tegelbruket uppslukat i ett stort eldhav. Brandkåren kom snabbt till platsen och satte upp sina pumpar vid lergroparna intill bruket, men tillgången på vatten i groparna var långt ifrån tillräcklig och de han knappt börja med släckningsarbetet innan vattnet sinat.
Marks Tegelbruk brinner ner till grunden 11 augusti 1902
Tack vare de snabbt ankommande vattentunnorna och det regnväder som drog in över bruket, såg de i alla fall ut att kunna rädda en torklada som stod med gaveln mot bruket, men så plötsligt med hjälp av några kastvindar, når elden torkladan som omedelbart fattar eld och förstörs. Brist på vatten och kraftiga vindar gjorde att brandmännen bara kunde stå och se på när ett av Sveriges största tegelbruk brinner ner.
Skadorna uppgick till 163.500 kr och för notan stod Svea Försäkringsbolag. Efter detta missöde inbjöds intresserade byggmästare att bilda ett nytt bolag för återuppbyggnad av tegelbruket.
De som ställde upp var Carl Vogel, Frans Bäckström, Per Eriksson, Lars Ljungvall och Axel Malmrot. Aktiekapitalet uppgick till 140.000 kr och till verkställande direktör valdes Per Eriksson. Arbetsledare blev tegelmästare V.P. Persson.
Bruket byggdes snabbt upp igen och 26 februari 1903 stod det färdigt. Det var en ståtlig tegelbyggnad med en total längd av 270 meter, dekorerad med 8000 fönster. Till detta tillkom också en 150 meter lång torklada. Tillverkningen kom igång 1 Juni och invigningen hölls den 8 juni. De fick en god start då tegelbruket från början försågs med de modernaste maskinerna i form av pressar och varmluftstorkar. Företaget redovisade en nettovinst på 21.191 kr redan första året varav 8.400 kr gick till aktieutdelning. De tillverkade ca 30.000 tegel/dag och utvecklingen var god. 1906 byggdes fabriken ut med 70 meter till en kostnad av 90.700 kr. 
Leran hämtades först från Mariebergsområdet strax utanför Örebro därefter från platsen där tegelbruket låg. När Örebro Stad 1925 förlade Svea Tränkår på marken där leran hämtades, så fick tegelbruket tillgång till 56 tunnland mark från Rosta gård, ett s.k. markbyte. En smalspårig järnväg byggdes mellan Rosta och tegelbruket och två bensinlok med tillhörande vagnar införskaffades från den tyska fabriken Deutsche Obeursel i Köln. Den väg som uppstod för transporter av lera kom att kallas Lertagsgatan, en gata som finns kvar än i dag. 
Efter första världskriget avtog produktionen p.g.a. att de flesta valde att bygga trähus. Den kraftiga nedgången resulterade i att fabriken tvingades gå på halvfart efter 1918 och under 1922 låg tillverkningen helt nere.

1927 erhöll Tegelmästare Vilhelm Peter Persson Patriotiska Sällskapets Guldmedalj för sina 25 år i företagets tjänst. Utdelare var Kyrkoherde Valdén som också höll tal för Persson.
Det producerades totalt över 250 miljoner tegelvaror genom åren och arbetsstyrkan uppgick normalt till ca 35 personer. 1959 köpte Örebro Stad samtliga aktier i företaget som då ägdes av Johan Behrn vilket betydde slutet för tegeltillverkningen i Örebro. Det gamla tegelbruket skulle läggas ner och marken ge plats för ett bostadsområde med totalt 1200 lägenheter. I februari 1960 läggs tegelbruket ner och i mars samma år rivs fabriken. Byggandet av det nya bostadsområdet går med en rasande fart och redan i juli 1960 står de första bostäderna klara för inflyttning. Hela bostadsområdet står klart och invigs 1963.
Överstelöjtnant Carl Vogel
Carl Vogel, eller "Kalle Fågel" som han kallades bland vänner och bekanta, var den första personen i Sverige som fick tillstånd att framföra automobil. Hans körtillstånd utfärdades den 15 maj 1899. Anledningen var att Vogel, som stod bakom genomförandet av Örebro Lantbruks- och Industriutställning 1899, ville "puttra" runt i sin automobil i samband med evenemanget. Körkortet var giltigt alla dagar i veckan utom torghandelsdagarna, då ansågs risken vara stor att han med sin automobil skulle skrämma folk och fä från vettet. 
När Lantbruks- och Industriutställningen avslutades i Örebro den 4 juni 1899, körde Carl Vogel sin automobil till Stockholm. Resan som var drygt 230 km lång, tog ca 17 timmar att genomföra, inklusive måltidsraster. Automobilen som var utrustad med en 5 hk stark motor framfördes med en hastighet av 24 km/h och slukade bränsle för 6 kr och 21 öre under resans gång.
Carl Vogel var i första hand militär, men precis som många andra av högre rang, deltog han flitigt i andra uppdrag. Carl Vogel var mest känd som chef för AB Andrew Hollingworth & Co i Örebro innan han 1898 träder in som en av delägarna till projektet Marks Tegelbruk. Han satt också i styrelsen för Örebro-Svartå Järnvägs AB 1894-1902. Carl Vogel avlider 1911 och efterlämnar en förmögenhet på 349.287 kr, en ansenlig summa vid den tiden.
Frans Bäckström föddes som lantbrukarson i Vitarby Körtingsberg, Skåne 1851. Uppväxttiden tillbringar han till största del i Trystorp innan han som ung flyttar till Örebro. Han är tidigt politiskt intresserad och visar stark konservativ läggning, dessutom är han mycket duglig i ekonomiska frågor. Han erbjuds uppdraget som Domänintendent i Örebro Län samt arbete som jourhavande direktör i Hypoteksföreningen.
Dir. Frans Bäckström
Bäckström var en god och övertygande talare med både eldig och sarkastisk framtoning. Han var inte främmande för sociala och religiösa frågor, även om han påstod sig ha krigarblod i ådrorna. Från 1894 arbetade han som direktör i Örebro Enskilda Bank, 1895 deltog han aktivt i byggandet av Örebro-Svartå Järnväg. Han satt också i styrelsen, bl.a som VD, för Örebro-Svartå Järnvägs AB från 1895 till 1907 då SJ köper banan. 1898 deltar han i grundandet av AB Marks Tegelbruk och 1907 blir han invald i Landstingets andra kammare. Frans Bäckström avlider i Grytsätter 1935.
Byggmästare Per Eriksson
Per Eriksson, direktör och byggmästare föddes i Nora den 6 mars 1856. Perioden 1874-1880 flyttade han runt i Västmanland och Dalarna där han under namnet P. Erikssons Byggnads och Fastighetsbolag idkade byggnadsverksamhet. 1880 flyttar han till Örebro där han anlägger en Ångsnickerifabrik. Han driver fabriken ensam från starten 1884 fram till 1891 då brodern Israel Eriksson ansluter. De driver företaget som kompanjoner fram till 1891 under namnet Bröderna Erikssons Snickerifabrik.
1898 läggs fabriken ner då andra mer intressanta uppdrag väntar. 1898 startar projektet Marks Tegelbruk. Per Eriksson går in som delägare och byggherre, medan brodern Israel får uppdraget som revisor. Tillsammans blir de delaktiga i byggandet av Sveriges största tegelbruk. Per blir senare invald i Örebro Stadsfullmäktige, han sitter även i kommittén för Städernas allmänna brandstodsbolag för Fastigheter, Örebro och Nora Hypoteksförening m.m. Han avled i Örebro den 12 juni 1924.
Adolf Konrad Gevert, kronolänsman och bankdirektör, född i Gällersta den 11 november 1832. Han gjorde sig känd som driftig jordbrukare och god ekonom och började sin karriär som skrivare hos kronofogde E. Göthlin i Attersta. Från 1857 arbete som Länsman i Örebros östra distrikt, en tjänst för vilken han erhöll goda vitsord och medalj. På 1880-talet hade han flera förtroendeuppdrag, bl.a som ordförande för Örebro-Nora Stadshypotekförening, Örebro Sparbank och Örebro Arbetares Lånekassa. Perioden 1891-1908 satt han i Stadsfullmäktige.
Kronolänsman A.K. Gevert
Han var uppskattad som affärsledare och hade höga positioner i Järle Torvaktiebolag, Örebro Renhållningsaktiebolag samt deltog i grundandet av Marks Tegelbruk 1898. A.K. Gevert avled den 6 december 1911 under något som då kallades märliga omständigheter. I läkarrapporten står det att han dog i sviterna av njur och blåsstenskolik. Han blev 78 år gammal.
Övriga ägare och styrelsemedlemmar genom åren: Godsägare Robert Wieslander, Grosshandlare Gustav Gyllander, L Ljungvall, Axel Malmrot, F Stenman, A Moberg, A Adamsson, Klas Råhlén, O Sandberg, Salomon Karlsson, P. Karlsson, L.E. Andersson, P.A. Gillberg och Johan Behrn. Revisorer: Fabrikör Israel Eriksson, Victor Eklund och byggmästare L.J. Larsson. Rådgivare Ingenjör Nils Fredriksson samt Tegelmästare Vilhelm Peter Persson.

Bild på en av de 73 meter långa brännugnarna. Bilden tagen vid nedläggningen 1960.  Bildkälla: Örebro Stadsarkiv  Foto: Åke Ahlstrand
13. Små Kruk- och Kakelugnsmakerier 1810-1880

Örebroområdet var fattigt på lera av god kvalité och den som fanns lämpade sig bäst för tillverkning av tegelprodukter där behovet av kvalité inte var lika stor. När kakelugnstillverkarna kom igång i mitten av 1800-talet så valde de flesta att köpa sin lera från andra orter, exempelvis Uppsala som kom att bli en stor leverantör till Örebroområdet. Andra valde en enklare lösning, de köpte in sina kakelugnar i halvfabrikat från andra tillverkare som de sedan färdigställde och sålde. Från 1844 fram till 1880-talets mitt finns ett antal registrerade kruk- och kakelugnsmakare i Örebro. I de flesta fall är informationen mycket knapphändig, men även om de förefaller anonyma så måste de ändå anses vara värda att nämnas här.
Dones Krukmakeri finns registrerad på gården 54 Söder med verksamhet kring 1810 och han skall enligt uppgifterna bara ha ägt en fjärdedel av fastigheten. 1823 flyttar Samuel Daniel Ekman in på samma adress och öppnar eget krukmakeri. Done och Ekman delar gård fram till 1831 då Ekman lämnar platsen och flyttar till Södra Smedjebacken 3.

Gravanders Kakelugnsmakeri är också svårt att hitta uppgifter om. Det som går att få fram är att han hade sitt krukmakeri på gården 68 och avlider i lungsot 1824. Verkstaden övergår därefter till Johan Fredrik Sjögren, född i Örebro 1798. Sjögren driver verkstaden på samma adress som Gravander fram till sin död 1845. Därefter tar änkan Dorothea Wilhelmina Forsberg över och flyttar kakelugnsmakeriet till gården 65. Hon anställer också lärlingen Bror Hjalmar Lundgren, som tio år senare kommer att överta verkstaden.

Annonsen från J.F. Sjögren hittas i Nerikes Allehanda den 20 Juli 1844. Han har uppenbarligen varit sjuk och meddelar med respekt att han nu ”efter lyckligen någorlunda återvunnen helsa” är tillbaka i arbete igen. Annonsens innehåll visar tecken på att han även tillverkade de kakelugnar han sålde.
Nils Petter Malmgrens Kakelugnsmakeri låg på gården nr 74 söder. Nils Petter, född 1803, var verksam från mitten av 1820-talet fram till 23 mars 1844 då han avlider, endast 41 år gammal.
Emanuel M. Sellbergs kakelugnsmakeri hade verksamhet i mitten av 1840-talet. Han var förutom krukmakare också den sista åldermannen då kakelugnsmakarämbetet bildades och skråväsendet upphörde 1846. Hans krukmakeri och bostad fanns på tomt 118 i södra delen av Örebro, idag Drottninggatans södra ände. Han var gift med Lisa Greta, född Bellander.
Carl Petter Öhrman föddes i Piteå 1791 och var gesäll hos Lars Fagerlund från 1813. Han gifter sig med Maria Chatarina Wittfeldt 1816 och får sitt mästarbrev 1818, därefter startar han C.P. Öhrmans Kakelugnsmakeri. Carl flyttar runt på många olika adresser innan han slutligen finner sig till ro hos sin son på Gården 70 Söder. Äldste sonen Carl Leonard Öhrman flyttar till Torshälla kring 1840, men återvänder till Örebro i mitten av 1840-talet där han köper Gården 70 Söder. Hit flyttar också fadern 1846. Carl Leonard blir kakelugnsmakare kring 1850, han hyr in sig hos Emanuel Sellberg på gården 118 och startar sitt eget kakelugnsmakeri under namnet C.L. Öhrmans Kakelugnsmakeri. Carl Leonard dör i kolera 1855 och hans far Carl Petter tre år senare 1858. Verksamheten fortsätter därefter under ledning av Carl Leonards änka. År 1867, när hon av åldersskäl inte längre orkar driva verksamheten, säljs kakelugnsmakeriet till Herman Gottfrid Engvall. Samma år byter Öhrmans Kakelugnsmakeri namn och blir istället H.G. Engvalls Krukmakeri.

Samuel Daniel Ekman startade som lärling hos Lars Fagerlund på gården 31, där även Done hade sin verkstad. När Lars Fagerlund dör 1823 flyttar Ekman till gården 54 och startar där eget kakelugnsmakeri. År 1831 flyttar S.D. Ekman till Södra Smedjebacken 3 och återförenas med sin gamle vän och kakelugnsmakare Hans Peter Fagerlund. De driver verkstaden gemensamt fram till Fagerlunds död 1837, därefter fortsätter Ekman ensam fram till 1840-talets början.

Johan Abraham Kullmans Kakelugnsmakeri finns registrerat i mitten av 1840-talet. Det har inte gått att få fram någon adress eller andra uppgifter om kakelugnsmakeriet.
Herr Erikssons Kakelugnsmakeri startas någon gång på 1840-50:talet. 1855 avlider dock Kakelugnsmakare Eriksson och verksamheten fortsätter under namnet Herr Erikssons Änka Kakelugnsmakeri. När sedan änkan avlider tar barnen över och driften fortsätter under namnet A.H. Erikssons Kakelugnsmakeri. Företaget läggs ner 1905.
Hans Jacob Grönbergs Krukmakeri grundas ca 1864. Förutom krukmakerigods finns uppgifter som talar för att han också tillverkade och satte kakelugnar. De få uppgifter som går att finna är begränsade till adresskalendrar och företagsregister. Det finns ingen adress registrerad där företaget låg, ej heller exakt start eller slutdatum för verksamheten.
E.W. Erikssons Kakelugnsmakeri finns registrerat med verksamhet kring 1863, men det är också allt som går att få fram om företaget.
Göran Wilhelm Ingevaldssons Kakelugnsmakeri fanns registrerat perioden 1864-1888. Inga andra uppgifter finns.
Anders Wilhelm Lindbloms Kakelugnsmakeri är lika anonymt som de övriga kakelugnsmakerierna. Det som framkommit, är att verksamheten kan knytas till 1860-talet.
Per Johan Johanssons Kakelugnsmakeri fanns på Fabriksgatan 14 i Örebro. Han kom ursprungligen från Skänninge där han föddes 1845. Han var aktiv som kakelugnsmakare i slutet av 1860-talet.
R.W. Öhrmans Kakelugnsmakeri fanns på Drottninggatan 70. Öhrman föddes i Örebro 1836 och verksamhetstiden kan knytas till perioden 1870-1895.
P.E. Fröbergs Kakelugnsmakeri är fullständigt anonymt och finns bara noterat i företagsregistret med verksamhet kring 1874.
Wilhelm Leopold Sundquist Krukmakeri. Sundquist föddes i Örebro 1848 och hade sitt krukmakeri på Drottninggatan 59 där han också hade sin bostad. Hans verksamhet startade i maj 1870. En parentes är att Sundquist också arbetade som Perukmakare.

J.A. Ihlander Kakelugnsmakeri är en fortsättning på W.L. Sundqvists krukmakeri. Den nya ägaren heter J.A. Ihlander och adressen är fortfarande Drottninggatan 59. J.A. Ihlander var verksam på 1880-talet och sysslade med krukmakerigods och kakelugnstillverkning. Både Sundqvist och Ihlander föddes i Örebro 1848.
14. B.H. Lundgren Örebro 1854-1861
Bror Hjalmar Lundgren föds den 8 februari 1826 i det lilla samhället Stora Mellösa ett par mil utanför Örebro. Hans karriär som kakelugnsmakare tar sin början 1845 då innehavaren av f.d. Gravanders Krukmakeri, Johan Fredrik Sjögren avlider. Sjögrens änka Dorothea Wilhelmina Forsberg erbjuder då Bror Hjalmar Lundgren arbete som lärling i verkstaden. Lundgren som nyligen fyllt 19 år accepterar och flyttar till Gården 65 Söder där han inleder sin bana som kakelugnsmakare. Nio år senare 1854, tar änkan Forsberg med sig familjen och flyttar till Stockholm. Samma år säljs verkstaden i Örebro till B.H. Lundgren.
Lundgren fortsätter driften av Sjögrens gamla verkstad, nu under namnet B.H. Lundgren Örebro. Han minskar på tillverkningen av krukmakerigods och koncentrerar sig fortsättningsvis mest på tillverkning och sättning av kakelugnar. Han driver sin verkstad i ca 2 år och under den tiden har han lyckats skaffat både hustru och barn. 1856 lämnar han familjen och beger sig till Stockholm, avsikten är att där grunda en ny kakelfabrik. När fabriken i Stockholm står klar är det tänkt att familjen skall flytta efter. Emellertid grusas planerna, hans hustru som fortfarande är kvar i Örebro visar sig vara gravid med parets andra barn. Lundgren väljer då att flytta hem och i april 1858 återupptar han tillverkning av kakelugnar på Gården 65 Söder. Lundgrens hustru Anna Lovisa föder parets andra barn 1859. 
Bror Hjalmar Lundgren
1826-1907
Vid företaget arbetar förutom han själv, fyra gesäller och två lärlingar. Driften fortsätter under namnet B.H. Lundgren Örebro och försäljningen sker i den egna butiken på samma adress. Under startmånaden april 1858 annonserar han nästan dagligen i lokalpressen för att skapa intresse för sina produkter. 1859 flyttas försäljning av kakelugnar och stenkärlsprodukter till Sergeant Åberbergs gård på Drottninggatan 41 och i mitten av 1861 ingår han kompanjonskap med Erik Larsson i Alsnäs och bildar Kakelfabriken Larsson & Lundgren.
Klicka på bilderna för att se dem i större format.   Bildkälla Örebro Stadsarkiv.
Bilderna ovan visar f.d. Sergeant Åberbergs gård på Drottninggatan 41, eller Gården 65 Söder som den också hette. Det var här BH Lundgren hade sitt kakelugnsmakeri perioden 1859-1861. Fotografierna tagna ca 1890.
Den första annonsen från B.H. Lundgen publicerades i april 1858.
15. Kakelfabriken Alsnäs 1857-1861
Kakelfabriken Alsnäs grundas redan på hösten 1856 men driften kommer inte igång förrän i februari 1857. Ägare och grundare var Kakelugnsmästare Erik Larsson född i Vingåker 1831. Fabriken låg på Skebäcksvägen i stadsdelen Skebäck, i östra delen av staden. Från början sköttes all försäljning av Herr Jernkramhandlare Michael Alfort, en av de större grossisterna i Örebro på den tiden. I maj 1860 flyttades lager och utställning till änkan Sundblads hus på Köpmangatan, detta beroende på att fabrikens läge i Skebäck låg något avsides och med ett centralare läge skulle kakelfabrikens exponering och försäljning bli bättre. Tillverkningen låg av praktiska skäl kvar i Skebäck. Nu sköttes försäljningen direkt från fabriken eller genom den utställningslokal som fanns på Köpmangatan. 1861 slår sig Erik Larsson ihop med kakelugnsmakare B.H. Lundgren och bildar kakelfabriken Larsson & Lundgren.
En annons från fabriken kunde vara utformad på följande sätt:  Beställningar av Hvitglacerade Kakelugnar från nyanlagda fabriken i Alsnäs vid Skebäcksvägen emottages af undertecknad. Uppsättningar och lagningar ombesörjes äfven och utlofas all möjlig noggrannhet för att vinna en vördnad allmänhetens förtroende. Örebro och Alsnäs Februari 1857. E Larsson Kakelugnsmästare.
16. Kakelfabriken Larsson & Lundgren 1861-1883

I februari 1861 blir Erik Larsson och kakelugnsmakare Bror Hjalmar Lundgren kompanjoner och bildar Kakelfabriken Larsson & Lundgren. Sammanslagningen sker i Larssons Kakelfabrik Alsnäs och tillverkningen koncentreras i huvudsak till kakelugnar. Viss tillverkning av blomkrukor och stengodskärl förekommer också, men i mindre omfattning än tidigare. I december 1876 byggs fabriken ut och en ny mer kraftfull ångmaskin installeras. Produktionen ökar något och i slutet av 1870-talet har de stor framgång med sättning av kakelugnar enligt den s.k. "Ekmanska metoden" för vilken de också erhållit intyg utfärdat av Stadsarkitekt Th. Högström i Karlstad. P.J. Ekman i Stockholm är innehavare av ett patent som beskriver ny och bränslebesparande konstruktion av kakelugnar. Han lämnade sitt godkännande efter att Larsson & Lundgren uppsatt flera ugnar efter hans metod på Elementarläroverket för flickor i Karlstad.

1864 tar Bror Hjalmar Lundgren med sig hela familjen och flyttar till Stockholm. Avsikten är att återuppta den tillverkning han hade där tidigare. Lundgren är fortfarande delägare i Örebrofabriken men tillbringar fortsättningsvis mest tid i huvudstaden där han 1865 grundar B.H. Lundgrens Kakelfabrik. I Örebro fortsätter driften av Larsson & Lundgrens Kakelfabrik fram till 1883 då den säljs.
17. Alsnäs Kakelfabrik 1883-1887
1883 säljs Larsson & Lundgrens fabrik, detta troligtvis beroende på att Erik Larsson blivit sjuklig. Bara ett år senare, i april 1884, dör han. Han efterlämnar änkan Caroline Angelique, född Ritschel i Danmark 1853 samt fyra små barn i åldrarna 5-9 år. Caroline som endast var 31 år gammal när Erik dog, bodde kvar i Örebro med barnen tills hon själv dog 1892, därefter splittrades familjen.
Fabrikens nya ägare är Ossian Adlers, E.A. Setterqvist, P. Pettersson, G.A. Engelbrektsson, G. Hellberg och O. Flodin. De väljer att fortsätta driften under fabrikens gamla namn - Alsnäs Kakelfabrik och anställer Fridolin Ritschel som verkmästare. Fridolin var för övrigt bror till Larsons änka Carolina. Verksamheten fortsätter fram till årsskiftet 1886-87, därefter läggs tillverkningen ner och kvarvarande varulager bestående av 300 kakelugnar, formar och en del inventarier säljs till J.E Östbergs Kakelfabrik för 12.000 kr. Under perioden 1887-1890 använder Olof Flodin fabriksbyggnaden som grosshandel.
Fastigheten som bestod av boningshus med 11 rum, bodar och fabriksbyggnad i två våningar, såldes på auktion 21 augusti 1890 för 8.000 kr. Den tidigare delägaren i kakelfabriken Olof Flodin står som köpare och är därmed ensam ägare till fastigheten. Flodin säljer i sin tur till Fabrikör A. Eklund som omedelbart river fabriksbyggnaden och bygger en ny där han etablerar Alsnäs Stol och Möbelfabrik.
Stadsdelen Skebäck i Örebro 1909                                                                                                                Foto: okänd
Bror Hjalmar Lundgren driver sitt företag i Stockholm fram till 1892 då han går i konkurs. Sonen Pehr Hjalmar köper nästan omedelbart konkursboet och grundar det mer kända P.H. Lundgren & Co Kakelfabrik. 

B.H. Lundgren fortsätter som kakelugnsmakare. Han tar med sig sin son Josef och flyttar till Västerås där han övertar Tidholms Kakelfabrik. Han driver den därefter under namnet B.H. Lundgren & Co Kakelfabrik. Bror Hjalmar Lundgren avlider i Västerås den 24 augusti 1907.

Fabrikör A. Eklund driver Alsnäs Stol och Möbelfabrik i 4 år, därefter överlåter han verksamheten till annan person för 24.000 kr, Eklund är dock fortfarande ägare till fastigheten. Nya fabrikörens tid blir ännu kortare, fabriken läggs ner 1896 och verksamheten upphör. På platsen etableras istället Skebäcks Ångtvätteri och 1897 upplåter Eklund en del av bostadshuset till Filadelfiaförsamlingen.

Stadsdelen Alsnäs byter namn till Wadköping 1965.
18. Engvalls Kruk- och Kakelugnsmakeri 1867-1926
Herman Gottfrid Engvall, krukmakare, född i Småländska Madesjö den 27 februari 1842. Han flyttade till Örebro i början av 1860-talet där han några år senare övertog Carl Leonard Öhrmans kruk- och kakelugnsmakeri. Verkstaden grundades av Öhrman ca 1850 och låg på gården 118 i Örebro. När Öhrman avled i kolera 1855 övergick ägandet till änkan. Hon fortsatte driften fram till 1867, därefter sålde hon verkstaden till Engvall. Efter Engvalls övertagande flyttas verksamheten till Ånstagatan 5 i stadsdelen Hermansdal.
Örebro Brandenhet framför Engvalls krukmakeri på Ånstagatan 5
Familjen Engvalls verksamhet som kruk- och kakelugnsmakare skulle därefter pågå i 59 år och företaget vandra från generation till generation. H.G. Engvall ägnade sig endast åt krukmakerigods, han tillverkade syltkrukor, spilkumar, skålar och blomkrukor. Efter bara ett par år överlåter han ägandet till sonen Herman Otto Engvall och i samband med hans övertagande startas också tillverkning av kakelugnar. Herman Otto Engvall står som ägare av företaget fram till 1872, därefter är det Laura Mathilda Engvalls tur att ta över.

I februari 1880 står Laura Engvall tillsammans med fyra andra krukmakare på Hindersmässan i Örebro och säljer lergods. Några av stadens kontrollanter passar då på att köpa 12 st kokkärl för att göra ett blytest, tre kärl köptes från var och en av de närvarande krukmakarna. Testet visade senare att användning av kokkärl från Engvalls kunde vara direkt hälsovådligt. När de användes för vattenkokning utlöstes bly från glasyren i så stora mängder att kontrollanterna häpnade. Detta fick naturligtvis inte förekomma och Laura Engvall beordrades att sluta tillverka kokkärl. Efter en tid hade hon emellertid löst problemet och tillverkningen kunde återupptas. Laura Engvall stod som ägare av krukmakeriet fram till 1888, men var aktiv vid företaget fram till början av 1900-talet.

Hindersmässan i Örebro kring sekelskiftet.                                                                                                        Bilder Örebro Stadsarkiv.
Sist ut var Karl Herman Engvall, han ägde företaget under den längsta perioden 1888-1926 och i några register finns företaget också registrerat som Kakelfabrik. Även om Karl Herman gick in som ägare, drevs företaget av Laura Engvall under en övergångsperiod. Produktionen var av samma typ som tidigare och gick ut på att förse Örebro Stad med kakelugnar, nytto- och hushållsgods, de hade dessutom öppnat en egen Bosättningsaffär på Engelbrektsgatan 24, "Engvalls Bod vid frukttorget" som den kallades i folkmun.
Sagan om Engvalls Kruk och Kakelugnsmakeri har kunnat fått sitt slut i november 1898 då Engvalls hem stod i låga. En brand hade utbrutit på torkvinden men upptänktes turligt nog av några boende i fastigheten och kunde snabbt släckas. Ingen människa kom till skada. Den 26 juli 1926 är det över. Karl Herman Engvall lämnar in sin konkursansökan till Rådhusrätten i Örebro och i september samma år är konkursen beviljad. En verksamhet som pågått i 59 år har nått sitt slut. Karl Herman Engvall avled 9 år senare 1935.

Grötskål och Syltkrukor från Engvalls i Örebro, samt den stämpel som användes.

Annonsen publicerad 20 september 1901
19. Nya Asfaltbolaget 1875-1927
Nya Asfaltbolaget hör kanske inte hemma här, men vid närmare granskning av företagets tidiga historia bör de ändå nämnas.

Företaget grundas 1875 av Svenska Telegrambyråns upphovsman A.H.E. Fich samt herr Rudolf Wall. Som föreståndare utsågs O.E. Jonsson. Företag och utställningslokal låg på Engelbrektsgatan 40 och utöver sin ordinarie sysselsättning att lägga asfalt, ägnade de sig också åt mosaikarbeten och sättning av kakelugnar från andra tillverkare.
Kring sekelskiftet var byggnadsverksamheten omfattande i Örebro vilket gynnade Nya Asfaltbolaget. De utvidgade sin verksamhet och byggde nya lokaler åt gipsgjutarna. Deras arbetsplats blev nu mer som en liten fabrik än en verkstad.
1896 kom Asfaltbolaget på obestånd och de tvingades genomgå en rekonstruktion, företaget bytte också namn till Nya Asfalt AB. Verksamheten köptes av Jonsonkoncernen 1927 och tiden då de satte kakelugnar var över.

Gipsgjutarna vid Nya Asfaltbolaget kring sekelskiftet
20. A.F. Bergmans Kakelugnsmakeri 1891-1897

Adolf Fredrik Bergman född i Motala 1869, flyttar från Erfaskog Socken utanför Motala till Södra Tomta i Örebro där han grundar sitt kakelugnsmakeri 1891. Butiken förläggs på Pumpkällstorget (idag Våghustorget) och han ägnar sig åt tillverkning, försäljning, sättning och reparationer av kakelugnar. Han tillverkar också blomkrukor, nytto- och hushållsgods i lera. Företaget läggs ner 1897 och Bergman börjar istället att arbeta på Örebro Kakelfabrik.
21. Örebro Kakelsättarbolag 1903-1905
Bergman stannar bara vid Örebro Kakelfabrik i ett år. 1903 grundar han Örebro Kakelsättarbolag tillsammans med Erik Andersson, Sven-Emil Andersson, Gustaf Adolf Andersson och Karl Victor Lindholm. De ägnar sig endast åt sättning av kakel och kakelugnar. När företaget läggs ner 1905 tar Erik Andersson hjälp av Axel Edvard Evensén, ägaren till Örebro Kakelfabrik och startar sitt nya företag Örebro Sättarbolag. Gustaf Adolf Andersson öppnar en Kakelugnsaffär 1909, Lindholm startar ett kakelugnsmakeri på Fabriksgatan 10 och Bergman flyttar till Göteborg där han avlider 1952. 
22. G.A. Anderssons Kakelugnsaffär 1909-1918

Några år efter att Örebro Kakelsättarbolag upphört startar Gustaf Adolf Andersson en kakelugnsaffär vid bostaden på Köpmangatan 49. Han har ingen egen tillverkning utan ägnar sig bara åt sättning, reparationer och normalt underhåll av kakelugnar. Första tiden har han hjälp av tidigare kompanjonen A.K. Fagerström. Leverantörerna av kakel och kakelugnar var många. 1905-1911 kom leveranserna från Upsala Ekeby, därefter från Kalmars och Oskarshamns Kakelfabriker. Anderssons affär sålde ca 75-100 kakelugnar/år.
Den 10 juli 1911 utbryter lockout bland kakelarbetare i regionen och den enda firman som drabbas i Örebro är Gustaf Anderssons firma. 10 arbetare stängdes ute och Anderssons verksamhet var i fara. De personer som innehaft anställning hos Andersson sökte istället nya arbeten. I samband med att arbetet lades ner så flyttar Andersson från Köpmangatan till Restalundsgatan 3 i sydöstra delen av Örebro. I oktober 1911 är lockouten över och driften kan återupptas. Han försöker återanställa de personer som tidigare flytt företaget, men ingen av dem kommer tillbaka. 1918 lägger han ner företaget och blir istället resande försäljare vid Karlshamns Kakelfabrik. Andersson var inflyttad från Vingåker där han föddes 1866, han avled i sin bostad på Restalundsgatan 3 i Örebro 1947.
23. Örebro Sättarbolag 1905-1920
Örebro Sättarbolag, eller Andersson & Compani som det också hette, låg först i Marielund strax utanför Örebro, men flyttade senare in till Fredsgatan 18. Företaget grundades av Örebro Kakelfabriks ägare Axel Edvard Evensén och Erik Andersson från Örebro Kakelsättarbolag, därav namnet Andersson & Compani, därutöver hade firman 3 anställda.
Företaget startades ca 1910 och var tänkt att fungera som dotterbolag och entreprenör till Örebro Kakelfabrik, samt att sälja kakelugnar från AB Rudholms Kakelfabrik i Norrköping och Skattkärrs Kakelfabrik. Efter Örebro Kakelfabriks nedläggning 1918 så överlever Sättarbolaget fram till 1920, därefter fortsätter Andersson själv som kakelugnsmakare fram till ca 1926. 

24. Karl Victor Lindholms Kakelugnsmakeri 1906-1933
Karl Victor Lindholm var delägare i Örebro Kakelsättarbolag 1903-1905. När Kakelsättarbolaget läggs ner 1905 flyttar Karl till Fabriksgatan 10 där han öppnar ett eget Kakelugnsmakeri. Verksamheten pågår i liten skala fram till 1933. Det finns inga uppgifter om anställda.
25. Rudolfsson & Eriksson Kakelugnsmakeri 1901-1910
Rudolfsson & Erikssons Kakelugnsmakeri grundas 1901 och läggs ner 1910. De fanns på Södra Allén 5 och hade egen utställningslokal på Köpmangatan 47. Ägare var Per August Rudolfsson och Johan Teodor Eriksson. Rudolfsson var sättarmästare född i Malmö och nyligen inflyttad från Göteborg där han under 1800-talets slut arbetat som verkmästare på Packendorffs Kakelfabrik. Johan Teodor Eriksson var kakelugnsmakare ursprungligen från Karlskoga. Precis som de andra mindre firmorna ägnade de sig bara åt försäljning, sättning och reparationer av kakelugnar från andra tillverkare. Rudolfsson satt även i styrelsen för AB Svenska Kakelfabriken 1905.
På gården Södra Allén 5 där Rudolfsson & Eriksson hade sin verksamhet.            Bildkälla Örebro Stadsarkiv. Foto Bernhard Hakelier
1906 utbryter strejk bland kakelugnsarbetare i Örebro, Göteborg och Malmö. Rudolfsson lämnar hastigt firman och återvänder till Göteborg i syftet att förena sig med de strejkande arbetarna där. Han tar med sig de båda kakelugnsmakarna N. Åkesson och A. Hallström. Rudolfsson tilltag gör att han sätts i personlig blockad av fackförbundet och får därmed inte bedriva kakelugnsverksamhet i varesig Örebro, Göteborg eller på annan plats i landet. Som ett resultat av denna blockad stannar Rudolfsson borta från Örebro för en tid. Först 1910 hävs blockaden mot honom.
Eriksson fortsätter driva Örebroföretaget tillsammans med hustrun Amanda Helena som delägare. Makarna Eriksson fortsätter fram till 1910 då firman läggs ner. Det finns endast tre namngivna personer anställda vid företaget. De tidigare nämnda N. Åkesson och A. Hallström, samt A.E. Edberg. Johan Teodor Eriksson är 75 år gammal då han avlider i Karlskoga 1963, om Rudolfsson finns inga uppgifter.
26. M. Rudolfssons Kakelugnsmakeri 1909-1927
August Rudolfsson som varit blockerad från arbete inom kakelindustrin kommer tillbaka till Örebro 1909. Då registrerar han ny firma under namnet M. Rudolfssons Kakelugnsmakeriaffär, som ägare och firmatecknare använder han sin hustru Maria Rudolfsson.
Från 1909 till slutet av 1920-talet fortsätter Rudolfsson att sälja och sätta kakelugnar i Örebro med omnejd. Det finns inga uppgifter om anställda eller medarbetare vid den nya firman.

27. Små Kakelugnsmakerier kring sekelskiftet 1900
När det gäller många av de mindre företagen finns nästan ingen information alls. Det går att hitta några i de företagsregister som finns på arkiven samt i de gamla adresskalendrar som finns kvar. Ofta finns varken start eller slutdatum registrerade, ej heller platsen där företaget låg.
K.J. Svedströms Kakelugnsmakeri ca 1912-1915. Företagets fullständiga namn var K.J. Svedströms Kakelugnsmakeri och Diversehandel och verksamheten bestod i att driva kakelugnsmakeri samt att sälja diverse varor av närliggande art. Ägare var Karl Johan August Svedström, född i Uppsala 1884 och död i Örebro 1956. Det finns inga uppgifter om var i Örebro företaget låg.
Reuterdahls Kakelugnsmakeri ca 1880-1903. Reuterdahls Kakelugnsmakeri startas i Nora ca 1880 av Althea Katarina Reuterdahl (född Stenström) och hennes man Frans Emil Reuterdahl. När kakelugnsmakeriet går i konkurs i november 1884 läggs verksamheten ner. 15 år senare 1899, lämnar familjen Reuterdahl Nora och flyttar till Kyrkogårdsgatan i Örebro. Där startar de ett nytt kakelugnsmakeri under samma namn som tidigare - Reuterdahls Kakelugnsmakeri. Firman läggs ner 1903. Notering hos fackförbundet gör gällande att Althea Reuterdahl smitit från en skuld på 21 kr. Althea avlider 1932, om maken finns inga uppgifter.
Ljungbergs Kakelugnsmakeriaffär ca 1909-1913. Företaget startas av Amadeus Terén-Ljungberg 1909, verksamheten bestod främst av att sälja och sätta kakelugnar. Han hade ingen egen tillverkning och det finns inga uppgifter om var kakelugnsmakeriet låg. Företaget läggs ner 1913.
C.J. Grönqvist Kakelfabrik / Krukmakeri 1894-? Gruvfogden Carl Johan Grönqvist föddes i Sköllersta 1835. År 1894, då han uppnått den aktningsvärda åldern av 61 år, väljer han att starta tillverkning av kakelugnar och enklare hushållsgods i keramik. Verksamheten fanns vid Södra Tomta i Örebro och i några register finns firman även registrerad som Kakelfabrik, vilket torde vara en överdrift. Med tanke på Grönqvists ålder och det i övrigt anonyma företaget, kan tillverkningen inte ha pågått under någon längre period. När han dog 1922 bodde han på Kyrkogårdsgatan 22, en gata där många av Örebros krukmakare huserade under flera århundraden. Det finns inget som tyder på att företaget skall ha övertagits av någon annan efter hans död.
Per Nymans Grosshandel & Porslinsmåleri 1892-1898

Per Robert Nyman, född 1870 i Holmestad utanför Götene i Skaraborgs Län, var en kringresande grossist i porslin. 1892 startar han en grosshandel i Örebro med avsikt att importera servisporslin i halvfabrikat från bl.a. tyska Porzellan AG och Philipp Rosenthal. Porslinet målas och dekoreras i Örebro och säljs sedan till bosättningsaffärer runt om i hela landet. Företaget hade ett 10-tal anställda målerskor.
Verksamhetstiden i Örebro blir inte långvarig, i slutet av 1898 beslutar han sig för att sälja firman och två år senare återfinns han i Lidköping. Där startar han  "Per Nymans Handels och Porslinsmåleri" tillsammans med Carl Fredrik Hartung som sin högra hand.

Hartung inleder med att anställa tre porslinsmålare från Ekelunds Porslinsmåleri i Ystad, samt några tyska yrkeskunniga fackmän. Tillsammans fortsätter de att importera och dekorera porslin som sedan säljs till bosättningsaffärer runt om i landet.
År 1911 grundar Per Nyman med hjälp av C.A. Hartung en modern porslinsfabrik med flera ugnar och startar produktion under namnet Lidköpings Porslinsfabrik.
I de flesta fall är föremålen från Nyman i Örebro helt ostämplade, men de gånger det händer används stämpeln "P.R. Nyman Co Örebro". Per Nyman avlider i Stockholm 1947.
 
Örebro Glas & Porslinsmåleri, C. Holmqvist 1898-1901
Per Nymans porslinsmåleri säljs 1898 till C. Holmqvist som fortsätter verksamheten i Örebro under namnet Örebro Glas & Porslinsmåleri. Till sin hjälp har han hustrun Christina som också står med som företagsbildare. De fortsätter verksamheten fram till 1901 då de säljer företaget till Emil Possecker.
Örebro Kakel & Porslinsmåleri 1901-1902
Sista ägaren till f.d. Nymans Porslinsmåleri blir Disponent Emil Friedrich Possecker, född 25 april 1866 i Lösen Blekinge. Han köper företaget efter Holmqvist i början av 1901 och registrerar det som Örebro Kakel & Porslinsmåleri. Han bosätter sig på Bergsgatan 19 och förlägger måleri och kontor på Engelbrektsgatan 38. Till sin hjälp har han konstnären och porslinsmålaren Birger Palme.
Possecker visar sig vara en herre med ambitioner, redan i augusti 1901 beslutar han sig för att utvidga verksamheten och starta en Väggplattfabrik, en vid denna tid tämligen förbisedd tillverkning hos kakelfabrikerna. Tillverkningen skall starta i liten skala och inledningsvis ska de endast tillverka kakelplattor för inläggning i möbler. Om det slår väl ut skall moderna tysktillverkade maskiner köpas in och tillverkningen utökas. Med rätt konstnärsledning skall de kunna konkurrera med de tyska och engelska tillverkarna är det tänkt.
1902 meddelas att tillverkningen snart kommer att sättas igång. Han har bildat ett aktiebolag och köpt gården nr 22 på Bergsgatan i Örebro. Maskiner är beställda och framtiden ser lovande ut. 1903 byter Örebro Kakel- och Porslinsmåleri namn och blir istället AB Örebro Kakel och Väggplattfabrik. Tillverkningen pågår fram till 1907 då Possecker säljer sitt företag till A.T. Fagerström. Emil Possecker lämnar därefter Örebro och flyttar tillbaka till Blekinge där han stannar till sin död 1923.

31. AB Oskar Hallberg / Hallbergs Bosättning Örebro 1871-1985

Oskar Hallbergs Grosshandel i vinterskrud 1903.   Bildkälla: Örebro Stadsarkiv.   Foto: Axel Barr
1871 startar Oskar Hallberg och Johan Andersson grossistverksamhet i Örebro under namnet Andersson & Hallberg. Företaget ligger på Köpmangatan 5 och de ägnar sig främst åt försäljning av glas och porslin.
I juni 1882 hittas Johan Andersson liggande död på kontoret innanför firmans affärslokal. Andersson som var född i Axberg 1843, hade sedan början av 1860-talet lidit av epilepsi eller fallandesot som det hette på den tiden. Under de sista åren såg han dock frisk ut och visade inga symtom av sjukomen. 

Då kontorsdörren öppnades på morgonen den 9 juni 1882 hittades Andersson liggande död på bädden med huvudet mot golvet. Under ett kraftigt epileptiskt anfall har ett blodkärl brustit i hjärnan och ändat hans liv. Han beskrevs som en ärlig och anspråkslös man som var till stort stöd för sin mor och sina fattiga släktingar. Även om Anderssons tragiska död tar hårt på Oskar, så fortsätter han ändå den inslagna vägen och driver firman vidare under namnet Oskar Hallberg.
Företaget blir en av de större återförsäljarna av servisporslin från Rörstrand, Gefle och Karlskrona. De hade dessutom försäljning av porslin från utländska fabriker men inte i samma omfattning. Distriktet sträckte sig från sydvästra delen av Sverige upp till Dalarna och de hade tre resande försäljare anställda. Firma Oskar Hallberg expanderar och 1897 flyttar de till större lokaler på Storgatan 23, samtidigt etablerar de också bosättningsaffärer i Karlskoga, Karlstad och Sundsvall.
Ett turbulent 1907
Oskar Hallberg ombildar företaget till Aktiebolag under våren 1907. Bara några månader senare den 3 augusti, avlider han i sin sommarbostad i Adolfsberg strax utanför Örebro. I samband med Oskars död läggs firman ner under en kortare period, men öppnar igen den 14 oktober 1907 under ledning av O. Israelsson.

1920 övertas företaget av Per Isaksson och Ernst Dahlqvist, de fortsätter verksamheten under namnet AB Oskar Hallberg fram till 1926, då byter de namn till Hallbergs Bosättning AB och flyttar till nya lokaler på Fredsgatan 11-13.
Isaksson och Dahlqvist fortsätter tillsammans fram till 1931 då Per Isakssons söner Birger och Göran Isaksson övertar företaget, med Birger som ägare. Birger lämnar företaget efter en kort tid och Göran blir då ensam ägare. 1939 köper Thure Norlin verksamheten och blir också sista ägaren till företaget. Han driver verksamheten i 46 år, från 1939 till 1985 då företaget läggs ner, efter 106 års verksamhet. Antalet anställda pendlade mellan 20-35 personer genom åren.
1892 bestod styrelsen i Firma Oskar Hallberg av: Oskar Hallberg, L.E. Andersson, Julius Cederholm, August Hedin, Alfred Bergwall och Gustaf Gyllander.
Oskar Hallberg kring 1875
Mycket av servisporslinet stämplades med AB Oskar Hallbergs egen stämpel
Oskar Hallbergs Dödsannons 1907
Det speciella med Hallbergs företag var att porslinet som köptes in och såldes ofta var specialbeställt för Oskar Hallberg, i dessa fall var porslinet stämplat "AKTIEBOLAGET OSKAR HALLBERG" eller "AKT.BOLAG. OSKAR HALLBERG", ibland också med tillverkande fabriks stämpel. Påpekas bör, att det mesta av det servisporslin som såldes av AB Oskar Hallberg ändå gick under tillverkarens etikett.
32. A.T. Fagerström Kakelugnsmakeri 1901-1903

Alfred Teodor Fagerström, kakelugnsmakare född i Frändefors 1864, flyttar till Örebro och anställs som arbetsledare vid J.E. Östberg & Co Kakelfabrik. Han stannar kvar hos Östbergs & Co fram till 1901 då han lämnar företaget för att starta eget Kakelugnsmakeri på Bergsgatan 22 i Örebro.

Fagerströms tillverkning består endast av väggplattor samt att han åtar sig reparationer och renoveringar av gamla kakelugnar. 
1903 tvingas Fagerström lägga ner sin fabrik då han dömts till sex månaders straffarbete för delaktighet i en stöldhärva vid AB Svenska Kakelfabriken. Han börjar istället arbeta vid Örebro Kakelfabrik där han stannar till 1907.
33. Örebro Kakel och Väggplattfabrik 1907-1915
1907 köper Fagerström Örebro Kakel och Väggplattfabrik av Emil Possecker. Han anställer 7 personer som tillverkar väggplattor och kakelugnar, dessutom utförs sättning, reparationer, renovering och underhåll av kakelugnar. 
Samma år som han startar sin tillverkning hamnar han i konflikt med fackförbundet ang. avtal för de anställda. Dispyten gör att han blockeras från att köpa nödvändig lera till sin produktion. Fagerström ger till slut med sig och skriver under avtalet, i annat fall hade han riskerat att få stänga sin verksamhet.
Han driver sitt företag fram till 1915 då det läggs ner. Därefter återfinns Fagerström på AB Svenska Kakelfabriken i Rickardsberg. Fagerström avlider i Örebro 1935.
34. Svensson & Karlsson 1909-1942
Som ett resultat av storstrejken 1909 bildas Kakelugnsmakerifirma Svensson & Karlsson. Firman bestod av kompanjonerna Nils Alfred Svensson född 1863 i Tving utanför Karlskrona, Petter Lönndahl född 1863 i Juanslycke också Karlskrona, samt Johan Alfred Karlsson född 1887 i Björskog utanför Kungsör. De hade utställningslokal på Engelbrektsgatan 48 och några portgångar bort på nr 19, låg lagret. 
De tre kompanjonerna var utbildade kakelugnssättare och tillsammans började de sälja och sätta kakelugnar i hela Närke, speciellt vid Stora Mellösa ett par mil utanför Örebro. Eftersom de inte hade någon egen tillverkning var de tvungna att köpa in ugnarna från annat håll. Både Svensson och Lönndahl härstammade från orter i närheten av Karlskrona och det är troligtvis anledningen till att de redan från början köpte sina ugnar från Karlskrona Kakelfabrik.
Samarbetet med Karlskrona Kakelfabrik gjorde dem till också till generalagenter vilket resulterade i att hela järnvägsvagnar med kakelugnar skickades till Firma Svensson & Karlsson i Örebro. Avtalet gick ut på att de delade på försäljningsintäkterna, Svensson & Karlsson stod för sättning, hantlangare och lokala transporter, medan Karlskrona stod för ugnar och transport mellan Karlskrona och Örebro.
En uppdragsgivare fick betala ca 250 kr för en normalstor kakelugn och till detta tillkom sättningskostnader på 50 kr. Flata och målade ugnar var dyrare och kostade över 300 kr, det fanns också tre olika kvalitéer att välja på. Försäljningen ordnades med hjälp av utställningar och broschyrer.
Firma Svensson & Karlsson hade sammanlagt 7 anställda. I slutet av 1930-talet minskar kundunderlaget och det blir svårare att få lönsamhet i företaget. Petter Lönndahl dör i hjärnblödning 1938, Svensson och Karlsson kämpar vidare fram till 1942 då företaget läggs ner. Johan Alfred Karlsson avlider 1945 och Nils Alfred Svensson 1948.
Anm. Karlskrona Kakelfabrik blev senare Karlskrona Porslinsfabrik.
35. Kakelugnsmakerier i Örebro grundade 1920-1960
En del kakelugnsmakare startade verksamhet långt efter att kakelfabrikerna lagts ner. Alla sålde kakelugnar, men de flesta levde på att reparera och underhålla redan befintliga ugnar, ingen av dem hade egen tillverkning.
Gabriel Forsells Kakelugnsmakeri 1924 – 1948. Gabriel föddes i Gävle 1865 och flyttade till Örebro på 1910-talet. Han förekommer under flera olika titlar genom åren, som bl.a Fabriksarbetare, Verkmästare och Köpman. 1924 flyttar han till Nygatan 45 där han också registrerar sitt kakelugnsmakeri. I början av 1940-talet flyttar han till Oskarsvägen 10 och där fortsätter verksamheten fram till 1948. Han avlider i Örebro 1955.
Paul Froms Kakelugnsmakeri 1926 - 1971. Paul Kasten From föddes i Stora Mellösa år 1900. Han flyttade till Örebro på 1920-talet och bosatte sig på Kasten Ottergatan 8 där han också hade sitt kakelugnsmakeri. Verksamheten pågår sedan i 45 år, han dör i sin verkstad 1971.
Victor Klings Kakelugnsmakeri 1927 - 1957. Företaget grundas 1927 och förläggs på Gustavsgatan 37. Olof Victor Kling föddes i Flen 1883 och flyttade till Örebro i början av 1920-talet. Han driver verksamheten fram till 1957 då han avlider.
Magnussons Kakelugnsmakeri 1922 – 1976. Gustav Magnusson kom ursprungligen från Grava i Värmland där han föddes 1854. Han flyttar till Örebro där han 1922 grundar sitt Kakelugnsmakeri. 1924 inträder också sonen Gottfrid i rörelsen och tillsammans sätter de kakelugnar i Örebro med omnejd. På våren 1935 dör Gustav och Gottfrid tar då hjälp av sin son Edvin. De driver kakelugnsmakeriet fram till 1951 då Gottfrid dör. Edvin fortsätter därefter ensam fram till sin död 1976.
Oskar Anderssons Kakelugnsmakeri ca 1950 – 1972. Oskar Emanuel Andersson föddes 1893 i Gräve utanför Örebro  och han grundade sitt kakelugnsmakeri på Nygatan 46 i början av 1950-talet. Verksamheten pågick därefter fram till 1972 då han avlider.
Rolf Thuressons Kakelugnsmakeri 1960-talet. Rolf Östen Thuresson föddes i Örebro 1905. Hans Kakelugnsmakeri fanns på Klöverstigen 5 och verksamheten kan begränsas till 1960-talet. Rolf avlider 1979.
Tore Lönndahl 1908 – 2000. Tore Alvar Eugen Lönndahl är son till den Petter Lönndahl som en gång arbetade på Örebro Kakelfabrik och Kakelugnsmakerifirma Svensson & Karlsson. Tore föddes i Örebro den 6 april 1908 och börjar arbeta som kakelugnsmakare 1924. I mitten av 1930-talet blev det brist på arbeten för kakelugnsmakarna i Örebro. Tore valde då att arbeta som murare, det fortsatte han med fram till 1940. Han återgick till kakelugnsmakaryrket 1940 då han fick anställning vid SJ med uppgift att ta hand om alla kakelugnar utmed järnvägssträckan Mjölby - Krylbo - Svartå. Han var kvar hos SJ till sin pensionering 1968, därefter startade han återigen egen verksamhet som kakelugnsmakare med kontor och verkstad på Holmagatan 1 i Örebro. Tore var aktiv i sitt yrke ända fram till 1980-talets mitt. Han avled den 5 juni år 2000.
Tore Lönndahl, en av de sista kakelugnsmakarna i Örebro av den gamla stammen. Bilderna tagna 1982.
36. Örebro Kakelfabrik 1874 - 1879

Namnet Örebro Kakelfabrik har använts två gånger under olika perioder och båda fabrikerna grundades av Johan Richard Dahlberg född i Skänninge 1852. Den första fabriken uppfördes på Alnängsgatan och drevs perioden 1874-79, den andra på Hovstavägen 1896-1925.
Dahlberg var i grunden sämskmakare och aktiv sådan fram till hösten 1873. Därefter sadlar han om och blir kakelugnsmakare. På Alnängsgatan i Örebro bygger han 1874 en ny fabrik som får namnet Örebro Kakelfabrik, tillverkningen består i huvudsak av kakel och kakelugnar. Detta skall bli den första fabriken av tre som Dahlberg aktivt är med och grundar. 1879 drabbas han av sjukdom och tvingas sälja fabriken, de nya ägarna heter Östberg och kommer närmast från Strängnäs.
Familjen Östberg kommer ursprungligen från Avesta, men flyttade till Strängnäs där de på Stora Långgatan ägde och drev en kakelfabrik. 1879 lämnar de Strängnäs och flyttar till Örebro där de köper Johan Richard Dahlbergs kakelfabrik. De nya ägarna är förutom J.E. Östberg också Leonard Östberg med hustrun Karolina Vilhelmina Östberg samt kollegan O.G. Olsson. Fabriken byter ägare 1879 och driften fortsätter därefter under namnet J.E. Östbergs Nya Kakelfabrik.
Annonsen t.h. publicerades 1879.
37. J.E. Östberg & Co Kakelfabrik 1879-1918
J.E Östbergs Nya Kakelfabrik fortsätter där Dahlberg slutade. De kom att bli en av de större tillverkarna av kakel- och kakelugnar i Örebro. Fabriken ligger i hörnet Fredsgatan Alnängsgatan med adress Alnängsgatan 15, men när de bygger om fabriken året efter ändras adressen till Fredsgatan 33. De byter också namn, från J.E. Östbergs Nya Kakelfabrik till J.E. Östberg & Co Kakelfabrik. (Anm. Fabriken har aldrig gått under namnet Alnängens Kakelfabrik vilket felaktigt anges i vissa företagsregister).
J.E. Östbergs & Co Kakelfabrik på Fredsgatan 33                                                                                     Bild: Örebro Stadsarkiv
När Kakelfabriken i Alsnäs läggs ner vid årsskiftet 1886-87 köper Östberg och Olsson upp hela deras kvarvarande lager, det handlade om 300 nya kakelugnar, formar, verktyg och en hel del inventarier, allt till priset av 12.000 kr. 1888 lämnar Olsson företaget och flyttar till Hjo där han köper Källarmästare August Anderssons Kakelfabrik för 10.500 kr. Ägarna till Östbergs kakelfabrik består därefter av J.E. Östberg, R.L. Östberg och Karolina Östberg.

1902 var ett av fabrikens bättre år, de hade 41 anställda och tillverkade över 1000 kakelugnar. Anledningen till den stora volymen var samarbetet med Upsala Ekeby, Östbergs Kakelfabrik stod för en betydande del av Upsala Ekebys tillverkning vars marknad fanns i Örebro. 
Personalen på J.E. Östberg & Co Kakelfabrik

Den 26 april 1906 avlider Karolina Östberg i sockersjuka, i samband med hennes död säljs kakelfabriken till Albert Bernhard för 60.000 kr, fabrikör Martin I Andersson och J.E. Östberg ansvarar för driften. Den 10 februari 1911 fyller grundaren Robert Leonard Östberg 67 år, dagen efter dör han.

De tidiga åren på 1900-talet skulle visa sig bli en riktig prövotid för kakelindustrin. För Östbergska Kakelfabriken börjar det 1907 i samband med storstrejken. Måndagen den 8 maj går hela arbetsstyrkan ut i strejk och den väntade lockouten träder i kraft 22 maj. Fabriken står helt still under nästan 4 månader innan nytt avtal tecknas 26 augusti.
När strejken är över kommer produktionen igång igen. På Östbergska kakelfabriken pågår driften i begränsad omfattning från september till december 1907, därefter tvingas de åter stänga. Nu handlar det inte om någon konflikt utan brist på arbete då efterfrågan på kakelugnar är näst intill obefintlig. Fabriken håller stängt under resten av den mörka årstiden och först i maj 1908 startar de upp tillverkningen igen. Allt fungerar bra fram till slutet av 1913 då efterfrågan på kakelugnar har sjunkit till en nivå att det inte längre är lönsamt att hålla driften igång.
I tidningarna finns många människoöden beskrivna under storstrejken 1907-08 och den svåra tiden därefter. Ett av dessa öden handlar om kakelugnsarbetare Jöns Petter Åkerlund, då anställd på Östbergs fabrik. Åkerlund föddes i Landskrona 1843 och flyttade senare upp till Örebro för att börja arbeta på fabriken. När han förlorade sitt arbete kring juletid 1907 hamnade han i en djup depression och tvingades söka hjälp på Örebro Försörjningsinrättning. Där stannade han i nästan sex månader innan han gav upp och beslutade att ta sitt liv. Med en skarp rakkniv i handen, traskade han ner till "Oset" som då var en avsides hage intill Svartån. Där skar han först upp pulsådern på sin högra arm, innan han med ett djup snitt skar halsen av sig. Han hittades död med rakkniven vid sin sida på lördagsmorgonen den 13 juni 1908.
Ägaren till Östbergs kakelfabrik Albert Bernhard, kastar in handduken i samband med krigsutbrottet 1914. Fabriken stängs och större delen av arbetsstyrkan sägs upp. Bernhard lämnar kakelugnsverksamheten helt och säljer fabriken till Martin I Andersson som kämpar vidare med reducerad personalstyrka under namnet Östbergska Kakelfabriken. 1914 öppnar han en filial på Gefturegatan 41 i Stockholm i ett försök att ta sig in på huvudstadsmarknaden. Försöket ger inte önskat resultat och filialen läggs ner redan 1915. Tillverkningen vid Östbergska Kakelfabriken upphör 1918 och Martin I Andersson flyttar all verksamhet till mindre lokaler på Fredsgatan 29. Där fortsätter han endast som återförsäljare av Upsala Ekebys produkter och med personalstyrkan reducerad till 7 personer. I fabrikens gamla lokaler på Fredsgatan 33 återfinns därefter Nordiska Fruktindustribolaget.
Personer vid J.E Östberg & Co Kakelfabrik:
Ägare/Styrelse: Robert Leonard Östberg, Karolina Östberg, O.G. Olsson, Albert Bernhard och Martin I Andersson.
Disponent: Olof Berrholts
Försäljare: C.G. Larsson
Arbetsledare: J.E. Östberg, Nils och Martin I Andersson samt A.T. Fagerström
Sättare: A.T. Fagerström
Övrig personal: Nils Andersson, Karl August Bengtsson, Johan Eriksson, Olof Lindkvist, Axel Ljunggren, Gustaf Magnusson, Karl Henning Winblad, Jöns Petter Åkerlund och Emil Östberg m.fl. Emil Östberg arbetade som lärling fram till fabrikens nedläggning 1925, därefter flyttar han till Åmmeberg där han grundar Emil Östbergs Kakelugnsmakeri.

38. Martin I Andersson Kakelugnsmakeri 1918-1925
I samband med flytten till mindre lokaler 1918, byter företaget namn till Firma Martin I Anderssons Kakelugnsmakeri. De fortsätter som återförsäljare av Upsala Ekebys lergods och kakelugnar fram till 1919, då all försäljning övertas av G. Östbergs Kakelugnsaffär. Martin I Anderssons företag ägnar sig fortsättningsvis bara åt sättning och reparationer av kakelugnar. Företaget läggs ner 1925 och Martin I Andersson börjar istället att arbeta för SJ. Där ansvarar han för service och underhåll av SJ:s alla kakelugnar placerade i järnvägsstationer runt om i länet.
I och med att Östbergska Kakelfabriken och deras efterträdare Martin I Andersson lagt ner tillverkningen, så står Upsala Ekeby helt utan partner i Örebro. De hade visserligen några av sina återförsäljare kvar men ingen tillverkare. Upsala Ekeby löser problemet genom att starta en egen fabrik i Örebro - AB Örebro Fajansfabrik.

39. Gerhard Östberg Kakelugnsaffär 1919-1950

Gerhard Östberg var den sist kvarvarande kakelugnsmakaren i släkten Östberg. 1919 öppnar han sin kakelugnsaffär på Sturegatan 6 och övertar arbetet som återförsäljare av Upsala Ekebys kakelugnar och övriga sortiment från Martin I Andersson. Gerhard var även anställd vid AB Lerindustri under samma period och var då av naturliga skäl även återförsäljare av deras kakelugnar.

Allt arbete i samband med sättning av ugnarna som såldes genom Gerhard Östberg stod Andersson för. Östbergs butik fanns kvar med verksamhet till ca 1950. Han avlider i sitt hem den 3 oktober 1964.
40. Karlbergs Kakelfabrik 1894-1898
År 1894 fanns endast en kakelfabrik av betydelse i Örebro och det var J.E. Östberg & Co Kakelfabrik. När så bröderna Per Josef Dahlberg och Johan Richard Dahlberg från Skänninge startar tillverkning under namnet Per Dahlbergs Kakel och Stenkärlsfabrik eller P.J. Dahlberg & Co Kakelfabrik som den också kallades, så läggs grunden till den fortsatta utvecklingen inom kakelindustrin i Örebro. Fabriken grundas 1893 och tillverkningen startar 1894. Verksamheten fanns på fastigheten Karlberg vid Längbrogatan i Rickardsberg och platsen kallades norra oljekällaren.

Bröderna Dahlberg startar tillverkning av kakelugnar och enklare hushållsgods i lera, samt utför allehanda reparationsarbeten på äldre ugnar. Av någon anledning väljer Johan Dahlberg att lämna fabriken 1895, han bygger istället en helt ny fabrik på Hovstavägen i Örebro. Den nya fabriken döps till Örebro Kakelfabrik. Brodern Per Dahlberg stannar kvar i Karlberg och driver den gamla fabriken vidare, nu under namnet Karlbergs Kakelfabrik.

1898 uppvaktas Per Dahlberg av Nils Gabriel Djurklou och några andra höga herrar som vill köpa kakelfabriken. Dahlberg accepterar då han förutom god betalning även erbjuds att stanna kvar vid fabriken med hög befattning. De nya ägarna byter namn på fabriken till Örebro Kakel och Stenkärlsfabrik och genom senare namn och ägarbyten blir fabriken också till AB Svenska Kakelfabriken, AB Lerindustri, AB Opportunita och till slut AB Örebro Fajansfabrik. Per Dahlberg är kvar vid fabriken fram till 1925 och hans namn finns noterat med aktning genom hela perioden. Han försvinner ur rullorna i samband med AB Lerindustris omvandling till AB Opportunita 1925 och den konkurs som sedan följer.
Vid fabriken tillverkades blom- och syltkrukor, baljor, mjölkfat och även en del sparbössor. Nästan samtliga vid fabriken tillverkade föremål har vit glasyr på insidan.
Priskurant (klicka för förstorning)

41. Örebro Kakelfabrik 1896-1925

Örebro Kakelfabrik i fastigheten "Rörstrand"   Bildkälla: Sällskapet gamla Örebro   Foto: Axel Barr
1895 bygger Johan Richard Dahlberg Örebro Kakelfabrik på fastigheten Rörstrand vid Hovstavägen. Fabriken är klar för drift 1896 och tillverkningen består av kakel och kakelugnar samt enklare nytto och hushållsgods. Efter bara ett år erbjuds Dahlberg 24.500 kr för fabriken av ett konsortium bestående av Axel Edvard Evensén och Frans Mauritz Hultgren. Dahlberg accepterar och säljer, därefter lämnar han yrket som kakelugnsmakare för gott.
Dahlberg är sedan tidigare utbildad sämskmakare och efter att ha sålt kakelfabriken återgår han till detta. 1904 begärs han i konkurs då han lyckats samla på sig skulder till ett värde av 7.552 kr. Efter konkursen finns inga spår efter Dahlberg annat än att han avlider i Örebro 1925. Konsortiet som köpt kakelfabriken fortsätter att tillverka kakel, kakelugnar och spisplattor, fabriken blir snabbt känd och kallas allmänt för "Rörstrand" eller "Evenséns".
Från början var Evensén och Hultgren ensamma ägare till fabriken, men från 1897 får de god hjälp av Adolf Fredrik Bergman. 
Bergman arbetade som kakelugnsmakare och hade egen verksamhet perioden 1891-97 under namnet A.F. Bergmans Kakelugnsmakeri. Bergmans period vid Örebro Kakelfabrik blir dock kortvarig, 1898 lämnar han fabriken för att ett par år senare grunda Örebro Kakelsättarbolag tillsammans med några andra kakelugnsmakare, Hultgren väljer att stanna kvar till år 1900.
Från 1901 driver Evensén fabriken tillsammans med Frans Oskar Laurell och 20 maj 1903 köper de gården Nr 45 på Storgatan i Örebro, dessutom köper Evensén 1913 gården Nr 18 på Rådmansgatan samt tomt Nr 7 på Villagatan. Syftet med dessa köp är okänt.
Branden 1902
1902 drabbas fabriken av en allvarlig brand. Elden antogs ha uppkommit då en gnista från övre ugnen fallit ner intill skorstenen och antänt trävirket i golvet mellan våningarna. Den arbetare som skulle hålla vakt var tillfälligt ute på gården när han upptäckte att taket på fabriken stod i låga. Brandkåren alarmerades och var tidigt på plats. Tyvärr saknades vatten på platsen och värdefull tid gick till spillo. I all hast lyckades de ordna transporter av vatten från svartån och snart var de igång med släckningsarbetet.
Efter ca 2 timmars intensivt arbete hade de lyckats begränsa elden till huvudbyggnadens vindsvåning och den utbyggnad där ugnen stod. Skadorna blev ändå omfattande, hela utbyggnadens tak hade rämnat och på våningen under hade allt kakel förstörts av det vatten som användes vid släckningsarbetet. Huvudbyggnadens övervåning var också svårt skadad även om takbjälkarna fortfarande orkade hålla taket på plats, väggarna var däremot byggda av tegel och klarade sig bra.
1903 kommer A.T. Fagerström till fabriken efter att ha avtjänat ett straff för stöld hos AB Svenska Kakelfabriken. Evensén, Fagerström och Laurell har en bra period tillsammans. 1907 blir ett av de bättre åren i fabrikens historia trots storstrejken, de tillverkar drygt 700 kakelugnar det året till ett sammanlagt värde av 21.000 kr. 
Under 1900-talets början installerades värmeledningar i staden, något som vi idag skulle kalla "fjärrvärme" och detta slog naturligtvis hårt mot kakelindustrin. I motsats till det goda året 1907 kom 1909 att bli det omvända. Förutom det faktum att värmeledningarna gjorde kakelugnen överflödig, var det också stor brist på råmaterial. Vid Örebro Kakelfabrik drogs arbetstiden ner 1909, från 12 till 9,5 timmar per dag. När den mörkare årstiden närmade sig tilläts endast arbete i dagsljus.  
De ändar sina liv
Efter det goda året 1907 lämnar Fagerström Örebro Kakelfabrik. Han köper AB Örebro Kakel- och Väggplattfabrik av Emil Possecker och fortsätter som egen företagare. Frans Oskar Laurell lämnar Evensén och Örebro Kakelfabrik 1908 och beger sig till Falköping. Där bygger han en helt ny kakelfabrik och har stora planer för framtiden. Emellertid uppstår problem och notisen den 25 februari 1909 lyder: "Kakelfabrikören F.O. Laurell från Örebro anträffades igår hängande död i sin nyanlagda fabrik i Falköping-Ranten. Laurell har en tid visat sig grubblande".
En annan anställd vid företaget var kakelugnsmakare Anders Gustaf Bergstrand, född på Värmdö 1856. Han hade under en treårsperiod lyckats utvecklat en roterande motor och i slutet av år 1900 ansåg han sin uppfinning vara klar. Han reste till Stockholm och lämnade in den till en maskinagentur för att få hjälp med patentering. En tid senare fick han meddelande om att han inkommit för sent med sin uppfinning, då samma maskinagentur i Stockholm sökt patent på en "liknande" motor. Han reste omedelbart tillbaka till Stockholm för att protestera mot vad han ansåg vara en stöld av uppfinningen, men lyckas inte påverka beslutet. Djupt deprimerad reser han hem, han packar sina tillhörigheter, tar med sig familjen och lämnar Örebro, ny adress blir Robertsvik. I ett förtvivlat tillstånd i mitten av april 1901 tar han sitt liv "genom att afskära sig halspulsådrorna". Han efterlämnade hustru och barn.
Även om informationen är knapphändig vad gäller Örebro Kakelfabriks personal, så finns det en person som sticker ut lite extra. Det är Per Peter Olsson Lönndahl, kakelugnsmakaren från Småland. Han föddes den 25 mars 1863 i Juanslycke utanför Karlskrona och utbildade sig hos TH Sandbäck i Kalmar där han också fick sitt gesällbrev 1885. I samband med utbildningen antar han namnet Lönndahl. Han gifter sig med Nyköpingsflickan Anna Lovisa (f. Runnqvist) 1887. 
Paret flyttar därefter runt i syd- och mellansverige där Per arbetar vid olika fabriker. Till slut hamnar de i Örebro och Per får anställning hos Axel Edvard Evensén vid Örebro Kakelfabrik. 1908 föds sonen Tore och året efter lämnar Per sin anställning vid Örebro Kakelfabrik. Han blir istället en av de tre initiativtagarna till Kakelugnsfirma Svensson & Karlsson. Per Lönndahl avlider i hjärnblödning 1938 och sonen Tore startar senare ett eget kakelugnsmakeri i Örebro.
Gesällbrevets text:  

Per Lönndahl
Fabriks-och Hantverksföreningen uti Sjö- och Stapelstaden Kalmar gör veterligt:
Hos föreningen har ynglingen Pehr Olsson Lönndahl anmält sig för erhållande av gesällbrev i kakelugnsmakareyrket och i sådant ändamål företett behöriga intyg därom, att han, vilken är född den 25 mars 1863, och lärt yrket hos kakelugnsmakare A Th Sandbäck under en tid av 3 år och därunder förvärvat nöjaktig kunskap och färdighet och har han företett gesällprov som av i Föreningen blivit mottaget och godkänt.
På grund härav varder bemälde Peter Olsson Lönndahl härmed uti föreningen förklarad för Gesäll i Kakelugnsmakareyrket och berättigad att emot redligt uppfyllande av sina plikter åtnjuta alla de förmåner honom i sådan egenskap tillkommer, för vilket härmed till bevis meddelas.
Kalmar den 9 december 1885
Örebro Kakelfabrik hade mellan 12 och 18 personer anställda under fabrikens mest framgångsrika år, men när försäljningen av kakelugnar kraftigt minskade under krigsåren beslutades att tillverkningen skulle läggas ner. Från slutet av 1918 och hela våren 1919 står fabriken öde, men Evensén har ingalunda givit upp. Den 27 maj 1919 lämnar han in anmälan om att starta ny verksamhet. Han registrerar om företaget under samma namn, Örebro Kakelfabrik, och inleder ett samarbete med herr Gavelli, ägare till Örebro Kokkärlsfabrik.
Gavelli flyttar då sin tillverkning av kokkärl från Karlslundsgatan till Evenséns fastighet Rörstrand. Under epoken 1919-25 tillverkas inga kakelugnar vid fabriken, nu handlar det bara om kokkärl och hushållsgods i aluminium. Evensén står som ägare av fastigheten och det är troligtvis hans enda roll vad gäller kokkärlsfabriken. 1925 är det slut, Evensén säljer fastigheten och kokkärlstillverkningen tvingas flytta till Hovsta strax norr om Örebro. Där fortsätter de tillverkningen fram till 1949 under namnet Hovsta Kokkärlsfabrik, därefter läggs företaget ner.
Axel Edvard Evensén 1864-1937
Axel Edvard Evensén var högt aktad för duglighet och arbetsvilja och hade flera kommunala uppdrag. Han var bl.a. ledamot i Örebro Stadsfullmäktige 1908-1919 och satt i stadsfullmäktiges valnämnd, dessutom var han var ledamot av drätselkammarens andra avdelning. Han satt i styrelsen för AB Smålägenheter i Örebro, taxeringsnämnden och fattigvårdsstyrelsen, dessutom var han inröstad kandidat nummer tio på listan till Landstingsvalet 1919.
Han ägde Örebro Kakelfabrik tillsammans med Frans Mauritz Hultgren perioden 1896-1900, Adolf Fredrik Bergman 1897-98, Frans Oskar Laurell 1901-1908 samt A.T. Fagerström 1903-07. Han var delägare i Örebro Sättarbolag tillsammans med Erik Andersson och ägde flera fastigheter i Örebro.

Priskurant Örebro Kakelfabrik - Pdf 1,5 Mb
42. Andra verksamheter i fastigheten Rörstrand
Perioden 1919-1925 användes fabrikslokalerna för tillverkning av hushållsgods och kokkärl. Då Evensén 1925 säljer fastigheten "Rörstrand", flyttar kokkärlsfabriken ut och fabriken byggs om och anpassas för andra verksamheter. I en del av byggnaden förlägger Hilda Muhr & Son en Kött och Charkaffär, en filial till den charkfabrik de har på Nygatan 26. I en annan del hittar vi Hildur Larssons Bageri med tillhörande mjölkaffär samt Café Rörstrand som ägdes av Gunnar Larsson och kom att bli ett uppskattat idrottscafé. På innergården förläggs Rörstrands Tvätteri. Dessutom fanns några mindre utrymmen som görs om till klubblokaler. Knappfabriken Revolt fanns också i Rörstrand, men det är oklart om företaget flyttar in i samband med ombyggnationen 1925, eller om de fanns där redan tidigare. Den gamla kakelfabriken rivs omkring 1950 och på platsen byggs istället bostäder.

Personer vid Kokkärlsfabriken. Från vänster Nisse Nyström, Vennerstrand, Holger Hägerås, Gavelli chef och Erik Pettersson. Bild Örebro Stadsarkiv.

Annons i Nerikes Allehanda 1925 i samband med öppnandet av Hildur Larssons Hembageri och Mjölkaffär.

Café Rörstrand, ett uppskattat idrottscafé i den nedlagda kakelfabrikens byggnad på 1930-talet. På bilden syns bl.a. servitrisen Britta i vit kofta.  Bild: Örebro Stadsarkiv.
43. Örebro Kakel och Stenkärlsfabrik (er) 1898-1901

Hovrättsmanen Nils Gabriel Djurklou, grosshandlare L.E. Andersson samt fabrikör C.L. Råhlén köper Karlbergs Kakelfabrik av P.J. Dahlberg 1898. Fabrikens nya namn blir Örebro Kakel och Stenkärlsfabrik. De fortsätter tillverka kakel, kakelugnar och spisplattor enligt Karlbergs modeller, dessutom tillverkas nytto- och hushållsgods med s.k. Norsk glasyr. Priserna på kakelugnar varierade, en billig vit kostade 150 kr medan den mest exklusiva emaljmålade ugnen kunde kosta upp till 525 kr. En enkel spis kostade under hundralappen.

År 1901 ställer Örebro Kakel och Stenkärlsfabrik in betalningarna och företagets försätts i konkurs, bankmannen I Byström och grosshandlare J Persson utses till likvidatorer. Konkursboet säljs till en grupp herrar i Stockholm som återupptar driften i Örebro under namnet AB Svenska Kakelfabriken. Vid likvidationen hade företaget 42 personer anställda av vilka flertalet stannar kvar under det nya namnet.
Nils Gabriel Djurklou 1829-1904

Nils Gabriel Djurklou

Friherre Nils Gabriel Djurklou, född i Sörby Norrbyås utanför Örebro 16 januari 1829, son till Örebro Hushållningssällskaps ordförande och Kapten Gabriel Djurklou. Gift från 1863 med Hedvig Natalia von Henning och tillsammans fick paret fyra söner och två döttrar.
Han tog kansliexamen i Uppsala 1854 därefter en kort vistelse som "extra ordinarie amanuens" vid riksarkivet i Stockholm. Han flyttade hem till Sörby 1856 och stiftar rörelsen Nerikes Folkspråk. Han skrev flera böcker under perioden 1856-1883 med anknytning till språk och språkforskning. Perioden 1865-71 gjorde han arkeologiska forskningsresor i Värmland, Västergötland och Småland.
1862 invaldes han som korresponderande ledamot till "Vitterhets, Historie och Antikvitetsakademien" och 1872 antogs han som fullvärdig ledamot i akademien.
1883 antagen som vice ordförande i Örebro Läns Hushållningssällskap där han senare blev vald till ordförande (1894-1899). 1893 ordförande för Riksbankens Örebroavdelning, innehavare av Örebro Juridiska Byrå, ofta anlitad som medlare och förlikningsman vid arbetarkonflikter. 1898-1901 var han delägare i Örebro Kakel och Stenkärlsfabrik.
Nils Gabriel Djurklou avlider kl. 00.20 natten till 31 mars 1904.

Priskurant Örebro Kakel och Stenkärlsfabrik 1901 - Pdf 740 Kb

44. AB Svenska Kakelfabriken 1901-1919

Enligt de företagsregister som finns, skall AB Svenska Kakelfabriken ha grundats i Stockholm redan 1893. Detta är fel, fabriken grundades sommaren 1901 i och med köpet av det då konkursdrabbade Örebro Kakel- och Stenkärlsfabrik.
AB Svenska Kakelfabriken förlade sitt huvudkontor i godsägare John Wilhelm Elis Walldéns privata bostad på Vestra Trädgårdsgatan 7 i Stockholm och som ägare till fabriken stod C.A. Walldén, Richard Wallders, A.G. Åhrberg, grosshandlare Axel Gustaf Åhrberg, K.J. Svedström och G. Wennerholm.
1901 köper de konkursboet efter Örebro Kakel- och Stenkärlsfabrik i Rickardsberg Örebro och fortsätter driften under namnet AB Svenska Kakelfabriken. Walldén och Wallders placeras vid Örebrofabriken medan de andra sitter kvar på huvudkontoret i Stockholm.
Vid fabriken produceras kakel och kakelugnar, stengods, väggplattor och lerkärl, senare även en mindre del glaserat prydnadsgods. Dessutom erbjuder de sig att utföra reparationsarbeten på gamla kakelugnar. Leran som användes vid fabriken kom i trätunnor på järnvägsvagnar. Den hämtades från Uppsalas lertäkter då den lera som fanns i Örebroområdet inte var av bästa kvalité.
Mycket tyder på att AB Svenska Kakelfabriken fortsatte enl. samma modellprogram för kakelugnar som använts vid Örebro Kakel och Stenkärlsfabriker. De anställde senare även formgivarna Konrad Reinhold Nilsson och Erik Hallberg för tillverkning av konstgods.
De första problemen uppstår tidigt 1903, då hamnar fabriken på obestånd med stora ekonomiska bekymmer vilket leder till att nödvändig råvara inte kan införskaffas och att löner inte kan betalas ut i tid. Två personer tror sig se slutet på fabrikens existens och tar tillfället i akt.
Förskingring vid Kakelfabriken
En inventering av kakelfabrikens lager gjordes i mars 1903, då upptäcktes att varor för 10.000 kr saknades. En polisanmälan lämnades in och i den efterföljande utredningen framkom misstankar mot två personer. Det var verkmästaren vid fabriken Per Adolf Fridolf Pettersson och kakelugnsmakare Alfred Teodor Fagerström. I ett första förhör nekar båda till brott.
Vid husrannsakan hos Fagerström påträffades varor från Kakelfabriken till ett värde av 1.500 kr. Pettersson medger i senare förhör att han sålt en del av kakelfabrikens egendom till Fagerström, men menar samtidigt att Fagerström själv måste ha försett sig med en del. Fagerström däremot, säger att han i god tro köpt allt av Pettersson för en summa av 1.000 kr. Pettersson nekar till detta och uppger att summan endast uppgår till 300 kr. Vid genomgång av Fagerströms böcker hittas ingen bokförd betalning till Pettersson, på detta svarar Fagerström att han glömt att bokföra transaktionen.
Det framkommer också att Fagerström köpt en tomt i Nora där han hade för avsikt att starta en Kakelfabrik. Man misstänker att Fagerström köpt stöldgodset att användas i den nya verksamheten. Båda begärdes häktade. Rättegången hölls i slutet av juni 1903 och de dömdes båda till straffarbete, Pettersson till 1 år och Fagerström till 10 månader. Båda överklagade rådhusrättens domar. I den nya rättegången sänks straffen för båda, Petterssons dom blir 8 månaders straffarbete och Fagerströms 6 månader, dessutom får Fagerström 1 års näringsförbud.
I maj 1907 drabbas kakelindustrin av storstrejk och tillverkningen ligger nere i fyra månader. Först i september 1907 kommer driften igång igen. Nästa slag kommer i november 1913 då kakelindustrin drabbas hårt av den rådande depressionen och AB Svenska Kakelfabriken var inget undantag, snarare tvärt om. Nära nog samtliga av de anställda vid fabriken sades upp i samband med världskrigets utbrott 1914 och produktionen stannade helt. 1917 tas fabriken i drift igen, dock med kraftigt reducerad produktion. Först 1918 är driften återställd till normala nivåer.
G. A. Johansson 1900-1955
I december 1918 öppnade de en egen utställningslokal på Storgatan 17 där Kakelugnar och föremål i sten- och lergods förevisades. I övrigt litade de till annonser i adresskalendrar, tidningar och broschyrer för att påkalla intresse sina produkter. Efter en lång tids bråk lämnar C.A. Wallén och Richard Walders fabriken 1919 och ny styrelse utses, fabriken byter också namn till AB Lerindustri. 1906 hade kakelfabriken ett 30-tal anställda varav 5 var minderåriga, vid namnbytet till AB Lerindustri 1919 hade antalet anställda ökat till 40 personer.
Gustaf Algot Johansson, född i Örebro den 24 augusti 1900 började redan som 12-åring att arbeta på AB Svenska Kakelfabriken. Han blev så småningom drejare vid fabriken och gjorde flera olika föremål, bl.a. krukorna med lock och askfatet som ses på bilderna här nedan. Han fortsatte sedan som anställd vid både AB Lerindustri och AB Örebro Fajansfabrik innan han avslutade sitt yrkesliv som skofabriksarbetare. Han avled i Örebro den 23 juni 1955.
Det finns endast ett fåtal kända föremål kvar från AB Svenska Kakelfabriken, bl.a. de föremål som visas på bilderna här nedan. Vaserna är tillverkade under perioden 1917–1919 efter design av Erik Hallberg och/eller Konrad Reinhold Nilsson. Krukorna med tillhörande lock och askfatet gjordes av Gustaf Algot Johansson någon gång under perioden 1915-1919. 
Prydnads-, nytto- och konstgods tillverkat före 1917 signerades inte p.g.av att det inte tillhörde den normala produktionen. Dessa föremål gjordes ofta av drejare efter eget behag och på lediga stunder. Det som ev. kan finnas kvar från den tiden kommer sannolikt att förbli anonymt i framtiden. När AB Svenska Kakelfabriken 1917 började serieproducera konstgods så signerades det AB SK Ö ristat i godset. Vid AB Svenska Kakelfabriken användes inte några modellnummer, men efter att fabriken bytt namn till AB Lerindustri 1919 försågs allt konst- och prydnadsgods med modellnummer.

Personer vid AB Svenska Kakelfabriken
Ägare/Styrelse: Disponenter Richard Walders och C.A. Walldén. Bankman G. Wennerholm, Generalkonsul A.G. Åhrberg, P.A. Åslund, E.A. Nilsson, August Rudolfsson och K.J. Svedström
Företagsledare: C.A. Walldén.
Verkmästare Per Adolf Fridolf Pettersson
Formgivare: Erik Hallberg och Konrad Reinhold Nilsson.
Drejare: Gustaf Algot Johansson
Sättare: Erik Andersson och Karl Herman Engvall.
Kakelugnsmakare: Alfred Teodor Fagerström, Harald Östberg och P.J. Dahlström
Arbetsledare: Per Josef Dahlberg
Övrig personal: Ernst Andersson, Stina Eriksson, Johan Alfred Nordlund, R.N. Johansson, G.A.E. Malmkvist, Hjalmar Viklund, Olsson, K.V. Lindholm, M. Viklund m.fl.
45. AB Lerindustri 1919-1925
AB Lerindustri var en direkt fortsättning på AB Svenska Kakelfabriken och under nytt styre och nytt namn fortsätter de kakelfabrikens verksamhet som om inget hade hänt. Huvudkontoret låg fortfarande kvar på samma postadress i Stockholm och produktionen i Rickardsberg på norr i Örebro, försäljningen fanns i lokaler på Storgatan 17 i Örebro.
Modellprogrammet utökades och de började tillverka öppna spisar, blomkrukor i 16 storlekar med tillhörande fat, syltkrukor i 18 storlekar och syltburkar med fat i 14 storlekar. De tillverkade också Thebord, cigarrkoppar, vaser, skålar, amplar, urnor och annat prydnadsgods med konst och antikglasyr. Viss tillverkning av eldfast tegel förekom också under de sista åren.
För att uppnå högre kvalité på konstgodset anställdes Victor Hägerstrand som konstnärlig ledare, dessutom de två danska konstmålarna Petrus Stagnus och Ejnar Pedersen från Møller & Bøgelys fabrik i Danmark. Formgivarna Erik Hallberg och Konrad Reinhold Nilsson fanns kvar sedan AB Svenska Kakelfabriken.

Den 1:a maj 1920 utbröt konflikt och företaget försattes i blockad. Det förekom ingen aktivitet alls och ledningen för AB Lerindustri med Direktör Otto Rubens i spetsen visade inget som helst intresse att inleda löneförhandlingar. De två vid fabriken anställda danska konstmålarna Petrus Stagnus och Ejnar Pedersen, hade enligt fackförbundet den dåliga smaken att ställa sig på företagets sida genom att utföra diverse hantlangningsarbete under pågående konflikt.

Konflikten varade till 6 juni innan en uppgörelse kunde komma till stånd. Efter påtryckningar från fackförbundet valde de danska konstnärerna att sluta sina anställningar och flytta tillbaka till Danmark. I förbundets årsberättelse 1920 sammanfattas händelsen med danskarna i en kort mening "Deras sagas slut vid fabriken blev emellertid som de förtjänat".
Problemen för AB Lerindustri avlöste varandra. Marknaden för kakelugnar hade minskat drastiskt och under perioden januari-mars 1921 låg produktionen helt nere. 
Flera av de anställda avskedades och för de som hade arbetet kvar väntade en lönesänkning på 20 % samt förkortning av arbetstiden med 30 %. Blomkrukorna sålde också dåligt och slutade tillverkas 1921. Fram till 1924 var konflikterna många och stundtals stod tillverkningen helt still, vissa perioder tilläts endast arbete i dagsljus.
Beträffande lönerna vid Lerindustrin, ser de ut enligt följande för år 1924. Av dem som gick på timlön, erhöll "Manlig fullgod arbetare och brännare 1,20 kr/timmen, förste glaserare 0,94 kr, packaren 0,94 kr, fullgod styckearbetare 1,20 kr och grovarbetaren 0,80 kr/timmen. Pojkar under 16 år fick lön enligt särskild uppgörelse, detsamma gäller för överåriga och arbetare med inskränkt arbetsförmåga. I övrigt var det mesta ackorduppgörelser och speciella tillägg för diverse uppnådda kvantiteter. När någon exempelvis drejat 100 blomkrukor, fick denne en extra bonus på 70 öre. Bonusen varierade med storlek på krukan. Vuxna kvinnor hade 0,50 kr/timmen, samma lön hade pojkar mellan 16-20 år. Kvinnliga hjälpbiträden fick sin lön enligt överenskommelse.

 Victor Hägerstrand föddes i Hovmantorp den 15 januari 1882. Han var barn nummer fyra, av fem, till den då 55-årige hattmakaren och skräddaren Joel Hägerstrand och hans hustru Ingrid Kristina Johansdotter. Victor fick redan som 12-åring intresse för konst och måleri. Istället för att söka sig till någon konstskola satsade han på konstindustrin och inom keramiken blev han ett aktat namn. Han fick sin första utbildning i landskapsmålning av den ambulerande konstläraren Major Sahlström, och i konsten att teckna fick han hjälp av Professor Ekvall.
På tidiga 1900-talet var han bosatt i Kalmar där han bl.a. umgicks med den mycket välbekante träsnidaren "Döderhultaren". Vid denna tid arbetade han också som konstnär och dekoratör vid Oskarshamns och Norrköpings Kakelfabriker, men tvingades till avbrott 1918 då han som så många andra vid denna tid, drabbades av Spanska Sjukan.
1923 flyttar familjen Hägerstrand till Norra Stigen 5 i Örebro och samma år börjar Victor att arbeta vid AB Lerindustri. Där övertog han den konstnärliga delen av fabrikens produktion efter de avskedade danska konstnärerna. Han gjorde även en del skisser och dekorationsritningar till kakelugnar. Victor lämnade fabriken i samband med konkursen 1925.
Hägerstrand var främst målare och gjorde flera dekorationer till kyrkor och offentliga platser, även under den tid han arbetade vid AB Lerindustri. Han gjorde bl.a. tre monumentalmålningar till Örebro Missionsförening och Filadelfiaförsamlingen på uppdrag av missionsföreningens redaktör Algot Ahlbäck och kontorschef Carl Nilsson. Den första var en komposition med motiv från Indien, Kina, Kongo och Brasilien. Den andra var en målning av Sverige i miniatyr och den tredje en avbildning av John Bunyans "Kristens Resa". Den sistnämnda målningen betraktar Hägerstrand som ett av hans roligaste arbeten, en målning han också var mycket stolt över.
Stadsmotiven från Örebro är annars hans mest kända arbeten och motiven är ofta hämtade från Svartån och gamla söder. Enligt egna uppgifter har han målat 250 sådana akvareller, de flesta inköptes av Örebro Stad för placering i tjänstelokaler på Rådhuset och Nämndhuset. Men Victor var också en duktig keramiker och dekorationsmålare. Vid Göteborgsutställningen 1923 fick han den högsta utmärkelsen för sin keramik, och i Linköping och Oskarshamn fick fick han guldmedaljer för sin bildkonst och sitt dekorarbete på keramik. Han har även haft separatutställningar, bl.a. på Westlings Bokhandel i Örebro.
Victor var inte så noga med att signera sin keramik, vilket innebär att en del av hans produktion kommer att förbli anonym. Signerade föremål bär naturligt nog signaturen "V.H." och i många fall även årtalet. I Prins Eugéns hem på Waldemarsudde fanns 12 st blomkalkar samt ett rökbord med keramikinlägg signerade av Hägerstrand, dessa föremål finns tyvärr inte kvar. De sista åren ägnade Victor en stor del av sin tid till konstteori och resor. Under en tremånadersperiod reste han bl.a. mer än 100 mil med tåg för att genomföra dessa konst- och resestudier. Victor Hägerstrand flyttar slutligen till Hägersten där han avlider 1962, 80 år gammal.
Exempel på föremål gjorda av Victor Hägerstrand i Oskarshamn, Norrköping och Örebro.   Bildkälla: Agneta Hägerstrand.
Upsala Ekebys kupp mot AB Lerindustri
Upsala Ekeby är uppenbart bekymrade över den konkurrens AB Lerindustri utgör, främst inom kakelugnstillverkningen. Att AB Lerindustri och Upsala Ekeby inte står på god fot med varandra visar sig tydligt då man går igenom gamla dokument. UE:s goda kontakter med Mälarebanken och en stulen revers ställer allt på sin spets i juli 1925.
Som en blixt från en klar himmel kommer plötsligt en ansökan till Rådhusrätten i Örebro om att sätta AB Lerindustri i konkurs. Advokat Emil Heine från Stockholm och Mälarebanken lämnar in var sin ansökan och åberopar att AB Lerindustri inte fullgjort sin betalning av två förfallna reverser, varav den större på 275.000 kr ägdes av Mälarebanken och den mindre på 7.009 kr ägdes av Heines Advokatbyrå i Stockholm.
Förhandlingarna vid Rådhusrätten varade i 9 timmar. AB Lerindustris ägare menade att Mälarebanken och Heine iscensatt en kupp organiserad av Upsala Ekeby för att försöka överta företaget. Vid 23-tiden på kvällen meddelade Rådhusrätten att AB Lerindustri hade full täckning för Mälarebankens revers och att advokat Heine inte kunde visa sig vara rättmätig ägare till den andra. Rådhusrätten ogillade ansökan och AB Lerindustri försattes ej i konkurs. Både Mälarebanken och Heine överklagar domen till Svea Hovrätt.
Även om Mälarebanken och Heines konkursansökan mot AB Lerindustri ogillats av Rådhusrätten, skapar den ändå avgörande problem för fabriken. AB Lerindustri var ett välmående företag i mitten av 1925, men när beskedet nådde kunderna om att Mälarebanken inlämnat konkursansökan mot företaget hände det oundvikliga. Kunderna drar sig tillbaka och lagda ordrar annulleras, fabrikens produktion minskar avsevärt för att senare avstanna helt. Fabrikens existens var allvarligt hotad.
Ägarna gör allt för att rädda bolaget och i slutet av augusti 1925 ombildas AB Lerindustri till AB Opportunita, samtidigt går de till motattack och lämnar in en stämningsansökan till Rådhusrätten. I stämningen yrkar AB Lerindustri ersättning med 336.565 kr för den skada som åsamkats bolaget genom Mälarbanken och Heines försök att sätta bolaget i konkurs. Den begärda summan motsvarar fabrikens hela värde.
Advokat Sten Forssblad förde AB Lerindustris talan:
"AB Lerindustri har alltsedan lockouten inom kakelindustrin varit i full drift. Bolaget hade vid tiden före Mälarebanken och Heines ingivande av konkursansökan fulltecknade orderböcker och gjort flera försäljningsavtal klara, vilket svarade mot fabrikens fulla kapacitet i minst 6 månader. Fabriken har under andra halvåret 1924 och första halvåret 1925 gjort både förbättringar och utvidgat sin verksamhet, detta för att kunna utnyttja sina resurser till fullo och tillgodose den ökande efterfrågan. Bolaget hade de bästa framtidsutsikter när Mälarebanken helt plötsligt och utan vår vetskap, träffar avtal om bolagets försäljning till vår argaste konkurrent och uppenbara fiende Upsala Ekeby".
"Banken hade fått i uppdrag att försöka komma över företaget och sedan sälja det till Upsala Ekeby, men när inte det gick begärde banken istället bolaget i konkurs. Genom det uppseendeväckande och oberättigade beteendet fick bolaget sitt goda anseende knäckt och krediten förstörd. Rörelsen avstannade och kunderna började fly bolaget. Den skada som åsamkats bolaget är oreparerbar. En sammanräkning av de tillgångar som finns, visar på värden uppgående till 510.743 kr. Med avskrivningar och nedräkningar kommer det slutliga värdet att hamna på 336.565 kr".
Eftersom Mälarebanken och Heine lämnat in en överklagan mot Rådhusrättens tidigare dom att inte sätta AB Lerindustri i konkurs, ansågs detta mål vara för tidigt väckt. Målet förklarades därför vilande tills dess Svea Hovrätt lämnar dom i frågan om AB Lerindustri skall försättas i konkurs eller inte. Målet uppsköts i åtta veckor.
I oktober meddelar Svea Hovrätt sin dom
Vid målets handläggning meddelas att AB Lerindustri ändrat sitt namn till AB Opportunita. Dessutom menar Konsul Ruben att Heine inte har någon som helst rätt till den påstådda reversen, då den endast varit en bokföringsteknisk åtgärd. Ruben menar att Heine vid något tillfälle olovligen tillskansats sig reversen och med den anse sig ha grund för en konkursanmälan.
Rätten anser att AB Opportunita har betalningsskyldighet gällande reversen oavsett vem som äger den, AB Opportunita försätts därmed i konkurs. Rättens ordförande anmälde dock avvikande mening och ansåg att det som framkommit i målet inte var tillräckligt, han var dock ensam om den ståndpunkten.
När konkursen är ett faktum tillsätts en konkursförvaltare, denne utlyser en auktion på AB Opportunitas tillgångar till den 28 oktober 1925. Nu träder Upsala Ekeby in i bilden igen, de tar kontakt med konkursförvaltaren och meddelar sitt intresse att köpa fabriken. Auktionen avblåses därför bara någon dag före utsatt datum och förhandlingar inleds. 
Förhandlingarna går trögt då Upsala Ekeby anser det satta priset vara för högt. Taxeringsvärdet på fastigheten uppgår till 300.000 kr och Upsala Ekebys bud understiger detta med god marginal. Konkursförvaltaren beslutar då att genomföra den från början tänkta auktionen, nytt datum sätts till 21 december.

Auktionen genomförs som planerat och AB Opportunitas fastighet i Karlberg säljs för 166.000 kr. Allt lösöre delas upp i 2 poster, den första posten omfattar alla kontorsinventarier, den säljs för 1.300 kr. Den andra posten består av resterande lösöre som ex. kakel- och kakelugnar, lera, formar, glasyrer, spisplattor, virke, verktyg och redskap. Den posten säljs för 58.700 kr. Auktionen slutar med att Mälarebanken står som köpare till både fastighet och lösöre, slutsumma 226.000 kr. Från detta avgår provision med 2 % till Auktionskammaren.

Mälarebanken startar omedelbart förhandlingar med Upsala Ekeby om ett köp av fastigheten och i mitten av januari 1926 är affären klar. I maj samma år startas tillverkning under namnet Örebro Fajansfabrik och Upsala Ekeby har därmed lyckats med sin kupp !
En sammanfattning av innehållet i AB Opportunitas konkursbo:
84 kakelugnar, 25 skänkar, 57.270 st kakel vilket innefattar krön, lister, fötter, hörn, spiskakel o.s.v. 35 st Thebord färdiga och i halvfabrikat, 97 st tallrikar och 200 cigarrkoppar. 2000 hl lera, 100 kg mönja, 274 kg bly, 4038 kg glasyr, 250 kg salt, 8121 kg sand, 39 kg oxid, 6015 st kupat tegel, 27 st tomlådor, 706 kubikfot form- och ställningsbräder, 60 st säckar, 44 kbm virke, 36 famnar ved, 779 artiklar verktyg, 639 artiklar smide som ex. ugnsluckor, spjäll m.m. 25 artiklar stallinventarier i form av kärror, slädar, skottkärror m.m. 15.808 blomkrukor och 225 blomkruksfat, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att de enligt företagets egna dokument, slutade tillverka blomkrukor 1921. Eventuellt kan benämningen "Blomkrukor" även omfatta konstföremål som vaser, amplar, urnor och skålar då det i auktionsförteckningen inte finns någon sådan post. Allt ovanstående uppräknat såldes i ett utrop för 58.700 kr.
I april 1926 åtalas ägarna till f.d. AB Opportunita för att olovligen ha sålt varor under den process som pågick i september 1925. Målet avsåg försäljning av 20 st kakelugnar samt obetalda fakturor för inköp av ved. Dom i detta mål finns ej noterad. AB Lerindustri hade 60-70 personer anställda under den bättre perioden och endast ett 20 tal kvar då de byter namn till AB Opportunita. Aktiekapitalet varierade från 100.000 kr till 250.000 kr.
Personer vid AB Lerindustri
Ägare/Styrelse: Hovrättsråd Gustaf Ferdinand Lindstedt, Arkitekt Helge E. Widlund, Direktör Otto Moritz Ruben, Bankman G. Wennerholm, Generalkonsul A.G. Åhrberg samt fabrikör C.J. Tillman. 
Revisorer: Disa Pontho och Gerhard Östberg.
Ingenjör: John Knut Eriksson
Fabriksledare: E.V. Eriksson
Arbetsledare: Per Josef Dahlberg.
Konstnärlig Ledare: Victor Hägerstrand.
Konstnärer: Petrus Stagnus och Ejnar Pedersen (båda från Danmark).
Formgivare: Erik Hallberg och Konrad Reinhold Nilsson.
Dekoratörer och Drejare: Stina Eriksson, Ernst Andersson, D.M. Pontho, Gösta M. Pontho, Gustaf Pontho, Waldemar Magnusson, Gustaf Algot Johansson och R.N. Johansson.
Sättare:   Karl Johan Holmberg och Gustaf Adolf Emil Malmqvist.
Övrig personal: Einar Åberg, Gottfrid Lundin, Sigfrid Larsson, Johnny Hollberg, G. Jansson, Johan Alfred Nordlund, Werner Johansson, G. Malmqvist, Erik Andersson, Ernst Andersson, E Gustafsson,  G. Lindbom, P.A. Åslund, K.J. Svedström, Hjalmar Viklund, M. Viklund, Tora Vihtfält, Lars Johansson, J.G. Johansson, K.J. Albreksson, K.J. Hällström, R.V. Cederborg, Axel Lindblom, L. Ståhl, K.V. Lindholm, J. Rosenberg, O.J. Lönndahl, Vilhelm Vestberg  m.fl.
 
Exempel på föremål från AB Lerindustri
Modell 13 - Signerad G.P. Modell 16 - Osignerad Modell 17 - Osignerad
Modell 28 - Signerad T.H. Modell 31 - Signerad W.M. Modell 31 - Signerad T.H.
Modell 31 - Osignerad Modell 71 - Signerad P.S. Modell 86 - Osignerad
Modell 86 - Osignerad Modell 86 - Osignerad Modell 87 - Signerad G
Modell 87 - Signerad TH Modell 117 - Osignerad Modell 126 - Osignerad
Modell 130 - Osignerad Modell 144 - Signerad PS Modell 144 - Signerad PS
All formgivning som utmärker Lerindustrins konstgods är ett direkt arv från Svenska Kakelfabriken. Det beror naturligtvis på att det handlar om samma fabrik och samma tillverkning. Erik Hallberg och Konrad Reinhold Nilsson stod för formgivning och deras konstgods kännetecknas av enfärgad eller rinnande glasyr. De två danska dekoratörerna stod för den mer utarbetade delen. I de fall föremålen har en enkel målad dekor och bär signaturen MW eller WM handlar det om dekoratören Waldemar Magnusson. Magnusson lämnar fabriken 1919 och flyttar till Karlstad, det innebär att samtliga av honom signerade objekt är tillverkade det året.
ABL - AB Lerindustri - 1919-1925
G.P. - Okänd P.S. - Petrus Stagnus T.H. - Okänd 
M.W. - Waldemar Magnusson E.P. - Ejnar Pedersen G. - Okänd
Blom- och syltkrukor stämplades troligtvis inte. Föremål med konst och antikglasyr signerades "ABL" ristad i godset, dessutom förekommer ofta signaturen G, T.H, G.P, P.S eller E.P. på konstgodset. Waldemar Magnussons signatur är alltid målad. Signaturen P.S. tillhör Petrus Stagnus och E.P. Ejnar Pedersen. De övriga är ännu inte kopplade till några namn.

Priskurant AB Lerindustri - Katalog B 1923 - Pdf 314 Kb

46. AB Örebro Fajansfabrik 1926-1927
Örebro Fajansfabrik i fastigheten Karlberg på norr i Örebro. Även om bilden är tagen långt efter fajansfabrikens nedläggning, så kan man på originalfotografiet läsa "A-B ÖREBRO FAJANSFABRIK" på portalen ovanför ingången. Bildkälla Örebro Stadsarkiv. Foto: Walfrid Karlsson.
I januari 1926 köper Upsala Ekeby fastighet och konkursbo efter AB Opportunita (f.d. AB Lerindustri) och startar tillverkning under namnet AB Örebro Fajansfabrik. Fabriken kom att kallas "Kakelfabriken Rickardsberg" eller "Fajansen" i folkmun och låg på fastigheten Karlberg, mellan Rickardsbergsvägen och Krukmakargatan i norra delen av Örebro. Mer information om föregångaren AB Lerindustris konkurs och Upsala Ekebys spektakulära köp av fabriken finns att läsa under rubriken AB Lerindustri.
I februari 1926 startas förberedelser för produktion och de anställer 10 personer från f.d. AB Lerindustri. När driften sedan kommer igång under maj månad anställs ytterligare 10 personer från f.d. AB Lerindustri. Dessutom kom en herr Johansson från Gefle Porslinsfabrik och resterande ca 15 personer hämtades från Upsala Ekebys fabriker i Kungsängen och Ekeby Bruk. En av dem var den mycket skickliga glasyrmästaren Lars-Erik Larsson. Han startade sin yrkeskarriär vid Nittsjö Keramik och fortsatte sedan till Vittinge Keramik innan han anställdes vid Upsala Ekeby. Totalt arbetade 37 personer vid AB Örebro Fajansfabrik under 1926, 35 män och 2 kvinnor, 5 av dem var minderåriga. År 1927 var antalet anställda ungefär detsamma.
Örebro Fajansfabrik gjorde inte mycket väsen av sig och annonserade bara vid några få tillfällen i dagspressen. Under 1926 annonserades inte alls och endast vid 6-7 tillfällen gör sig fabriken påmind under 1927. Anledningen var att fabriken redan från början gick med förlust, det var en allmän nedgång i efterfrågan på porslin, keramik och framför allt kakelugnar, vilket gjorde att Örebrofabriken drabbades hårt.
En av de som arbetade vid fabriken var Greta Törnkvist. Hon berättar i boken "Så var det på min tid", utgiven av Landstinget i Örebro 1982, hur de gick till väga för att göra Syltkrukor.
En "gubbe" bar upp lera som skulle knådas. När den var knådad och klar lades en lagom stor klump ner i en gipsform. Sedan sattes formen på en platta och en mekanisk arm fördes ner i öppningen. När formen roterade på plattan så trycktes leran ut efter formväggen med hjälp av armen. Den överflödiga lera som kom upp över kanten skars bort. Efter bränning så öppnades ugnen och godset fick stå och kallna under en dag. Det som skulle glaseras bars till en annan sal, medan det övriga bars ut på lagret.
Tillverkning och löner: Vid Örebro Fajansfabrik tillverkades i huvudsak nytto, prydnads och hushållsgods och allt detta gods märktes ÖF. Prydnadsgodset har modellnummer 103 - 228 medan nytto och hushållsgods helt saknar modellnummer. De hade också viss produktion av Upsala Ekebys kakel och kakelugnar. Det finns dock inga kakelugnar producerade under namnet Örebro Fajansfabrik. Lönerna låg på samma nivå som var gällande under AB Lerindustris tid, d.v.s. timlöner på ca 1 kr eller olika ackordsuppgörelser för ex. varje enskilt objekt eller antal tillverkade enheter. Efter dåtidens anställningsavtal hade arbetsgivaren dessutom rätt att avskeda eller omplacera arbetare efter eget behag.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fabrikens plats i Rickardsberg
En enkel karta som visar var i Örebro fabriken låg. Området kallades Rickardsberg och fastighetens namn var Karlberg.

Byggnaderna och hur de användes
Fastigheten i Karlberg bestod av Bostadshus, fabrik och flera andra byggnader. Fabriken, bostadshus och magasin stod på en 15.358 m2 stor tomt. Disponent och Verkmästarbostaden (A) bestod av 2 våningar innehållande 13 rum, 2 hallar, 2 kök, 2 serveringsrum samt källare med förråd och tvättstuga. Fabriken (B och D) var byggd i 2 våningar och innehöll bl.a. 2 brännugnar, transportbana och lerhiss, dessutom kontorsutrymme (C). Vid sidan av fabriksbyggnaden fanns en byggnad (E) innehållande glasyrugn och snickarbod. På gården fanns ett stort och två mindre magasin, det större (F) användes som lager för oglaserade produkter, de mindre (G och H) användes som stall, vagnsbod och avträdesbyggnad (torrdass).
Fabrikens taxeringsvärde uppgick till 300.000 kr, varav byggnader 285.000 kr och mark 15.000 kr.

Fajansfabriken: Efter Fajansfabriken:
A: Disponentbostad A: Bostadshus för de med högre befattningar
B och D: Tillverkningslokalerna B: Bilmekanikerutbildning samt Bilcentrums Verkstad
C: Tillverkning och Kontor C: Tillverkning och Kontor
E: Byggnad innehållande glasyrugn och snickarbod D: Vån.1 - Ansonia Skofabrik, Vån.2 - Alms Skofabrik
F: Byggnad för färdiga oglaserade produkter E: Bostadsdel
G och H: Stall, vagnsbod och dass. F: Förvaring av läderavfall
G och H: Materiallager

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fajansfabriken läggs ner
Upsala Ekebys planer på att lägga ner fabriken i Örebro grundläggs redan under sommaren 1927. Den 24 oktober skickar de ett brev till Örebro Stads Drätselkammare med förfrågan om staden kan ha intresse av att köpa fabriksfastigheten i Karlberg. Brevet lyder: "Enär vi möjligen ämnar nedlägga driften vid vårt dotterföretag A-B Örebro Fajansfabrik, Örebro, taga vi oss härmed friheten tillställa Eder en beskrivning över fastigheten, och vore tacksamma för Edert yttrande huruvida möjligen Örebro Stad för något ändamål kunde tänkas inköpa fastigheten i fråga. Vi vore tacksamma för Edert vidare meddelande i saken - Högaktningsfullt Upsala Ekeby Aktiebolag"
Örebro Stads Drätselkammare svarar relativt omgående att något sådant intresse ej finns. Upsala Ekeby tvingas då vända sig till andra intressenter.
Den 19 januari 1928 meddelas via dagspressen att produktionen i Örebro lagts ner (verksamheten upphörde i slutet av december 1927) och att all tillverkning kommer att flyttas till Upsala Ekebys fabrik i Kungsängen. Av de 36 personer som arbetade vid Örebrofabriken blev 22 helt utan jobb, medan de övriga erbjöds vidare anställning vid nya fabriken. Produktionstiden i Kungsängen blir kort, den 6 oktober 1928 brinner fabriken ner till grunden och all tillverkning flyttas därefter till Upsala Ekebys fabrik i Ekeby Bruk.
Artikel i Örebro Kuriren 19 januari 1928  (Klicka för större bild) Fackförbundets notering i januari 1928  (Klicka för större bild)

Nyheten om Örebro Fajansfabriks nedläggning kommer i januari 1928, då är redan driften nedlagd sedan tre veckor, fackförbundet har noterat samma sak i en diarieförd notering. Den intressanta delen av texten i fackets notering lyder: "Under året har från avd. sida framlagts förslag om avtal vid AB Örebro Fajansfabrik, vilket dock icke lett till resultat ännu, och kommer väl icke att göra så, då fabriken från och med slutet av december 1927 nedlagt driften".
Värt att notera: Örebro Fajansfabrik hade endast produktion under perioden maj 1926 till december 1927. Det förekom ingen tillverkning alls under varesig 1925 eller 1928. Ingenting av det som tillverkades vid AB Svenska Kakelfabriken eller AB Lerindustri återkommer hos Örebro Fajansfabrik, det föreligger således inget ”arv” av modeller eller modellnummer från dessa fabriker.
Fastigheten säljs till Johan Behrn och ger senare plats för AB Ansonia Skomanufaktur och Alms Skofabrik. Dessutom flyttar en skola för Bilmekaniker, Bilcentrums verkstad samt en mindre smedja in i lokalerna.
Personer vid AB Örebro Fajansfabrik
Ägare: AB Upsala Ekeby
Förman: Robert Mauriz Hultgren
Kassör: Herr Lagerstedt
Dekoratörer: Olof Pettersson samt signaturen "OÅ".
Glasyrmästare: Lars-Erik Larsson, tidigare Vittinge Keramik, Nittsjö Keramik och Upsala Ekeby.
Övrig personal: Från Upsala Ekeby hämtades Johan Andersson, B. Andersson, H. Andersson, S. Andersson, E. Andersson, T. Andersson, Josefsson, Gällstedt, Bellander samt hela familjen Östling.
Från Gefle kom en herr Johansson.
Från Örebro anställdes Elis Pontho, Hildegard Pontho, K.J. Albreksson, Anders Johan Andersson, Gustaf Herman Eriksson, Johnny Hollberg, Lars Johansson, K.J. Hällström, Sigfrid Larsson, Amandus Ljungberg, John Axel G Eriksson, Gustaf Algot Johansson, Anders Bruno Malmros, Oskarsson, Kristina Karlsson och Greta Törnkvist m.fl.
 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Branden i gamla fajansfabriken
Det har länge cirkulerat uppgifter om att Örebro Fajansfabrik skulle ha brunnit ner och att det skulle vara orsaken till att fabriken försvann. Detta är helt fel. Fabriksbyggnaderna totalförstördes visserligen i en brand, men det var en olycklig fredag i mars 1959, 31 år efter att Örebro Fajansfabrik upphört att existera.
Branden orsakades av en kraftig explosion i byggnadens bottenvåning där Ansonia Skofabrik fanns. Utredningen visade att gas från putsmedel antänts av en gnista från en av maskinerna. Branden var så häftig att en del arbetare var tvungna att kasta sig ut genom fönstren endast iförda det de stod och gick i, några fortfarande med verktyg i sina händer.
På andra våningen fanns Alms Skofabrik. När elden på undervåningen ätit sig igenom taket, föll flera maskiner rakt igenom golvet och landade på bottenvåningen, därigenom försvårades räddningsarbetet. I lokalerna fanns också Centrala verkstadsskolan för bilmekaniker, Bilcentrums verkstad, samt en mindre smedja.

Branden den 13 mars 1959.    Bild Örebro Stadsarkiv

Dagarna efter branden.    Bild Örebro Stadsarkiv
Branden orsakade skador för 1,5 till 2 miljoner kronor då 5-7000 par skor gick upp i rök tillsammans med hela lagret av läder. Alla bilar, maskiner och övrigt lösöre totalförstördes. Den 58 åriga skofabriksarbetaren Karl Elof Åkerblad från Frövi omkom i branden, dessutom skadades arbetarna Sven Pettersson och Oscar Anéll lindrigt.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Föremål från AB Örebro Fajansfabrik
Modell 103 Modell 104 Modell 108
Modell 111 Modell 111 Modell 113
Modell 119 Modell 121 Modell 123
Modell 127 Modell 129 Modell 130
Modell 137 Modell 141 Modell 151
Modell 154 Modell 156 Modell 160
Modell 161 Modell 164 Modell 165
Modell 167 Modell 181 Modell 191
Modell 192 Modell 194 Modell 197
Modell 199 Modell 200 Modell 205
Modell 208 Modell 212 Skål utan modellnummer
Skål utan modellnummer Skål utan modellnummer Äggkopp
Mugg / Sejdel Blomkruka Svea AA Blomkruka Svea DEK - Storlek 3
Blomkruka Svea Dek - storlek 5 Blomkruka - storlek 00 Karott
Syltkruka Syltkruka Syltkruka
Stämplar och Signaturer från AB Örebro Fajansfabrik
Målad sign. - prydnadsgods 1926-27 Målad sign. - prydnadsgods 1926-27 Djupstämpel - hushållsgods 1926-27
Djupstämpel - blomkrukor 1926-27 Djupstämpel - prydnadsgods 1926-27 Endast "U" - Kungsängen 1928

Konst och prydnadsgods signerades nästan alltid med målad signatur "ÖF", ofta tillsammans med ordet "Sweden". Djupstämpel kan förekomma på prydnadsgods, men det är mer sällsynt. Bruksgods är däremot alltid stämplat med djupstämpel.

Signaturen på bilden till vänster tillhör sannolikt dekoratören Olof Pettersson. Den förekommer på prydnadsgods som tillverkades i Örebro (ÖF), samt vid fabriken i Kungsängen (U). Det tyder på att Olof var en av de personer som följde med när tillverkningen flyttades från Örebro till Kungsängen.
Efter flytten till Kungsängen och senare Ekeby Bruk, fortsätter Upsala Ekeby att producera en del av de modeller som gjordes i Örebro. Det som fanns kvar i Örebro av hel eller halvfärdigt gods, följde med till Kungsängen. Under flyttåret 1928 rådde viss förvirring om hur Örebros modeller skulle signeras. Det var ju Örebro Fajansfabriks modeller, skapade av personal från Örebrofabriken, men tillverkade vid Upsala Ekebys fabrik i Kungsängen. Det hela slutade med att modellerna endast signerades med ett ”U”. Denna märkning pågick från februari till oktober 1928. När sedan tillverkningen flyttas till Ekeby Bruk i oktober 1928, ändras märkningen från "U" till "UE".
På grund av att varulager och halvfärdigt gods flyttades från Örebro till Kungsängen, så finns det en del föremål som bär både målad signatur "U" och djupstämpel "ÖF". Dessa föremål är tillverkade i Örebro men var vid flytten att betrakta som halvfabrikat. De hade då redan försetts med djupstämpel "ÖF". När de sedan färdigställdes i Kungsängen kompletterades de med den målade signaturen "U".
Upsala Ekebys produktion av Örebro Fajansfabriks modeller pågick till 1932, i vissa fall ända fram till 1938. Modeller och modellnummer behölls så det är relativt lätt att konstatera vilken modell som har sitt ursprung i Örebrofabriken, även om de är märkta "U" eller "UE".
Modellprogram 1927 AB Örebro Fajansfabrik
Modellprogrammet tar endast upp föremålets form och design, inte dekor. Samma modell kan vara dekorerad (målad) på flera olika sätt. Exempel på bruksgods som t.ex. dryckeskärl, sylt och förvaringskrukor finns sist i listan. Föremål med två modellnummer ex. 129-130, betyder att de gjorts i två olika storlekar. Blomkrukor förekommer i upp till fyra olika storlekar. Bilder på modeller med nummer 181-228 saknas.

Modellprogram Örebro Fajansfabrik 1927 - Pdf 300 Kb

Detaljerad lista över modellerna inkl. mått

47. Svenska Kakelarbetareförbundet Avd. 8 Örebro 1899-1929
Vid genomgång av de årsberättelser som finns, kan konstateras att fackföreningsrörelsen knappast var någon större pådrivande kraft kring förra sekelskiftet, speciellt inte vad gäller arbetsvillkor för kakelarbetare. I den första berättelsen för 1899 kan konstateras att förbundet endast hade 15 betalande medlemmar, vilket naturligtvis var en liten del av de som arbetade i yrket. Genom åren ökar medlemsantalet och som mest har förbundet ca 50 medlemmar, även det en liten del av dåvarande arbetsstyrka. De fackliga sysslor som återges i berättelserna ser ut att lägga mer tyngd på hur medlemsavgifterna skall förvaltas och hur den obligatoriska anslutningen till politiskt parti utvecklar sig, dessutom beskrivs med stolthet förbundets deltagande i förstamajtågen med erforderlig fana.
Medlemsavgiften spenderas i stora delar till inköp av andelar i rörelsen Folkets Hus och Folkets Park samt tryckeriföreningen Nerike, Örebro Kurirens tryckeri. De beklagar de år då den inbetalda avgiften inte är av den storleken att den kan användas för dessa ändamål.

Först på 1910-talet kan skönjas någon form av aktivitet hos fackförbundet. Det har mycket med utbrottet av första världskriget att göra, samt den efterföljande depressionen. Några fabriker går på halvfart, andra lägger ner produktionen helt. Arbetsbristen skapar många konflikter och i de flesta fall är det arbetsgivaren som dikterar villkoren. Det handlar ofta om sänkta löner och nerdragen arbetstid. Facket gör så gott de kan, de utlyser både strejker och blockader men under krigstiden visar sig dessa utspel istället vara till gagn för arbetsgivarna.

Efter kriget uppstår nästa problem. Efterfrågan på kakelugnar minskar kraftigt i samband med att värmeledningar dras in i städerna, Örebro är inget undantag. Detta skapar av naturliga skäl också oro och konflikter inom kakelindustrin. Strejkerna avlöser varandra och facket använder alla tänkbara metoder för att få arbetsgivarna till förhandlingar. I de flesta fall löses problemen men resultaten visar att fackets makt över arbetsgivaren var långt ifrån tillfredsställande.
År 1925 kan anses vara slutpunkten för kakelindustrin i Örebro. Medlemsantalet sjunker stadigt och under förbundets sista år 1928, finns endast 7 betalande medlemmar kvar. 1929 läggs Kakelarbetareförbundet i Örebro ner. Under perioden 1920-25 bestod styrelse och medlemmar uteslutande av personer från AB Lerindustri.
48. Den svåra tiden 1915-1921

Utbrottet av Första Världskriget i maj 1914 skulle inleda en lång period av problem för industrin och samhället. Det handlade inte bara om svält och fattigdom, utan också om den allvarliga epidemi som skulle följa i krigets spår. 

Nedgången i ekonomin avspeglas tydligt inom kakelindustrin under krigsåren, efterfrågan sjunker dramatiskt och de fabriker som väljer att fortsätta driften gör det med kraftigt reducerad produktion, de flesta stänger helt. Problemen varar till slutet av 1917 då kriget är inne i sitt slutskede och människor börjar få upp hoppet igen. Kakelfabrikerna startar upp sin tillverkning igen och i början av 1918 är de flesta tillbaka i full produktion. Ingen anar väl vad framtiden har att bjuda.
När krigsslutet är nära ställs samhället inför nästa stora prövning. I april 1918 dog 3 personer i Örebro till följd av Spanska Sjukan, veckan efter var antalet uppe i 837. Under sommaren spred sig epidemin som en löpeld och människor dog bokstavligt talat som flugor. Allmänna inrättningar som restauranger, biografer, skolor och butiker tvingades stänga, inom kakelindustrin uppstod kraftiga störningar då folk uteblev från sina arbeten. Först 1921 hade sjukomen bedarrat och folk kunde återgå till sin vardag. I Sverige dog ca 30.000 människor och i hela världen handlar det om nära 100 miljoner.

Anledningen till att ovanstående information finns med här, är att peka på de problem som uppstod i samhället under kriget och efterföljande år. Att många fabriker får problem är bara naturligt med tanke på det rådande läget och bör beaktas när man ser nedläggningar, konkurser och andra störningar. Yttre faktorer var i många fall den direkta orsaken till fabrikernas problem.
49. Företagens släktträd - Kartor och bilder.
Tegelbruken, kakelfabrikerna, kruk- och kakelugnsmakerierna bytte ofta ägare- namn- och adress genom åren. För att göra det lite mer överskådligt finns här ett enkelt släktträd som visar vem som grundade företaget, den totala verksamhetstiden, olika ägare genom åren, samt om företaget någon gång bytt namn eller flyttat till annan adress. Alla kända adresser finns utmärkta på en karta, dessutom finns bilder på företagen eller platsen där de låg. Klicka här.
50. Register över gamla och nya nummerordningen
Örebro Stadsarkivs register över gamla gårds- och gatuadresser översatta till dagens adresser.
Norra delen - Pdf 20 kb    Södra delen - Pdf 20 kb.
51. Kruk- och Kakelugnsmakare utanför Örebro
När det gäller kruk- och kakelugnsmakare på orter utanför de större städerna så är det alltid svårt att hitta information. Det som framkommit om övriga Örebro Län presenteras här, även om det är mer av noteringar. Klicka här.
Till sist
Till största del är informationen på denna sida hämtad från samtida dokument. Årsberättelser, noteringar och medlemslistor från fackförbundet, artiklar i lokala tidningar utgivna under de aktuella åren, domstolsdokument, auktionsprotokoll samt de berörda företagens egna noteringar m.m. Risken för fel är därmed att betrakta som likvärdig med de eventuella fel som antecknades eller publicerades vid den aktuella tiden.
Ett stort tack till..
Arkivcentum i Örebro för hjälpt med information som fått många pusselbitar att falla på plats. Örebro Stadsarkiv som hjälpt till att ta fram arkivmaterial samt tillhandahållit många av bilderna. Norrköpings Stadsarkiv för katalogmaterial AB Lerindustri. Tack också till Örebro Museum Länsarvet för hjälp med arkivmaterial och företagsinformation. Örebro Bibliotek och speciellt Saxons Arkiv där tidningsurklipp om företag och personer varit till stor hjälp. Kungliga Biblioteket i Stockholm för priskuranter Örebro Kakel och Stenkärlsfabrik samt Karlbergs Kakelfabrik. Folkrörelsearkivet i Uppsala för information om fabrikerna i Kungsängen och Ekeby Bruk. Tack också till Teresa Nielsen vid Vejen Kunstmuseum i Danmark för bekräftelsen om danska konstnärer och influenser vid AB Lerindustri samt Ulla Stenholm, Erik Alsterlund och Agneta Hägerstrand för information om Victor Hägerstrand.
Övriga källor
”Från Bergslag till Bondebyggd” 1947 – Martin Olssons berättelse ”En krukmakareverkstad i Barocktidens Örebro”. Samtliga Nerikes Allehanda och Örebrokurirens tidningar för åren 1844-1928, artiklar från Örebro Dagblad som rör kakelindustrin i Örebro. Arkiverade protokoll hos Drätselkammaren samt försäljningsprotokoll från Auktionskammaren, de flesta av Örebros adresskalendrar för åren 1847-1930. Samtliga medlemslistor och årsberättelser från Svenska Kakelarbetareförbundet avd. 8 i Örebro perioden 1899-1929, samt förbundets diarieförda noteringar för samma perioder (Förbundet upphör 1929 och övergår i Murareförbundet). 
Intervjuer med personer som har direkt eller indirekt anknytning till någon av fabrikerna eller platserna där de låg. Dessutom ett antal andra källor där det funnits fragment eller pusselbitar som kan kopplas till lerindustrin i Örebro.
Foton, annonsklipp, bilder och kopierade noteringar
Artikelklippen är hämtade ur Nerikes Allehanda och Örebrokurirens tidningar från de aktuella åren. Annonserna kommer från samma tidningar, samt Örebros adresskalendrar 1847-1928. Bilder som publicerats kommer i huvudsak från Örebro Stadsarkiv samt egen samling. Bilden på Örebro Kakelfabrik har lånats av Sällskapet gamla Örebro.
Ronnie Gustafsson

www.signaturer.se © 2010

Senast uppdaterad 2012-04-10