AB Svenska Kakelfabriken och AB Lerindustri Örebro

AB Svenska Kakelfabriken 1901-1919

Enligt många av de företagsregister som finns, skall AB Svenska Kakelfabriken ha grundats i Stockholm redan 1893. Emellertid finns inget som tyder på att företaget existerade före 1901 och av den anledningen anges här istället 1901 som startår för verksamheten.
Huvudkontoret fanns på Va Trädgårdsgatan 7 i Stockholm och fabriken ägdes av C.A. Walldén, Richard Wallders, A.G. Åhrberg, P.A. Åslund, K.J. Svedström och G. Wennerholm. 1901 köper de konkursboet efter Örebro Kakel och Stenkärlsfabrik i Rickardsberg Örebro och fortsätter driften under namnet AB Svenska Kakelfabriken. Wallén och Wallders placeras vid Örebrofabriken medan de andra herrarna sitter kvar på huvudkontoret i Stockholm.
Vid fabriken produceras kakel, kakelugnar, stengods, väggplattor, lerkärl samt en mindre del glaserat prydnadsgods, dessutom erbjuder de sig att utföra allehanda reparationsarbeten på kakelugnar. Leran de använde hämtades från Uppsalas lertäkter då den som fanns i Örebroområdet inte var av bästa kvalité.
Mycket tyder på att AB Svenska Kakelfabriken fortsatte enl. samma modellprogram för kakelugnar som använts vid Örebro Kakel och Stenkärlsfabriker. De anställde också de två formgivarna Konrad Reinhold Nilsson och Erik Hallberg för tillverkning av konstgods

De första problemen uppstår tidigt 1903, då hamnar fabriken på obestånd med stora ekonomiska bekymmer vilket leder till att nödvändig råvara inte kan införskaffas och att löner inte kan betalas ut i tid. Två personer tror sig se slutet på fabrikens existens och tar tillfället i akt.

Förskingring vid Kakelfabriken

En inventering av kakelfabrikens lager gjordes i mars 1903, då upptäcktes att varor för 10.000 kr saknades. En polisanmälan lämnades in och i den efterföljande utredningen framkom misstankar mot två personer. Det var verkmästaren vid fabriken Per Adolf Fridolf Pettersson och kakelugnsmakare Alfred Teodor Fagerström. I ett första förhör nekar båda till brott.

Vid husrannsakan hos Fagerström påträffades varor från Kakelfabriken till ett värde av 1.500 kr. Pettersson medger i senare förhör att han sålt en del av kakelfabrikens egendom till Fagerström, men menar samtidigt att Fagerström själv måste ha försett sig med en del. Fagerström däremot, säger att han i god tro köpt allt av Pettersson för en summa av 1.000 kr. Pettersson nekar till detta och uppger att summan endast uppgår till 300 kr. Vid genomgång av Fagerströms böcker hittas ingen bokförd betalning till Pettersson, på detta svarar Fagerström att han glömt att bokföra transaktionen.

Det framkommer också att Fagerström köpt en tomt i Nora där han hade för avsikt att starta en Kakelfabrik. Man misstänker att Fagerström köpt stöldgodset att användas i den nya verksamheten. Båda begärdes häktade. Rättegången hölls i slutet av juni 1903 och de dömdes båda till straffarbete, Pettersson till 1 år och Fagerström till 10 månader. Båda överklagade rådhusrättens domar. I den nya rättegången sänks straffen för båda, Petterssons dom blir 8 månaders straffarbete och Fagerströms 6 månader, dessutom får Fagerström 1 års näringsförbud.

I maj 1907 drabbas kakelindustrin av storstrejk och tillverkningen ligger nere i fyra månader. Först i september 1907 kommer driften igång igen. Nästa slag kommer i november 1913 då kakelindustrin drabbas hårt av den rådande depressionen och AB Svenska Kakelfabriken var inget undantag, snarare tvärt om. Nära nog samtliga av de anställda vid fabriken sades upp i samband med världskrigets utbrott 1914 och produktionen stannade helt. 1917 tas fabriken i drift igen, dock med kraftigt reducerad produktion. Först 1918 är driften återställd till normala nivåer.

I december 1918 öppnade de en egen utställningslokal på Storgatan 17 där Kakelugnar och föremål i sten- och lergods förevisades. I övrigt litade de till annonser i adresskalendrar, tidningar och broschyrer för att påkalla intresse sina produkter. Efter en lång tids bråk lämnar C.A. Wallén och Richard Walders fabriken 1919 och ny styrelse utses, fabriken byter också namn till AB Lerindustri. 1906 hade kakelfabriken ett 30-tal anställda varav 5 var minderåriga, vid namnbytet till AB Lerindustri 1919 hade antalet anställda ökat till 40 personer.

Personer vid AB Svenska Kakelfabriken

Ägare/Styrelse:	Disponenter Richard Walders och C.A. Walldén. Bankman G. Wennerholm, Generalkonsul A.G. Åhrberg, P.A. Åslund, E.A. Nilsson, August Rudolfsson och K.J. Svedström

Företagsledare:	C.A. Walldén.

Verkmästare	Per Adolf Fridolf Pettersson

Formgivare:	Erik Hallberg och Konrad Reinhold Nilsson.

Sättare:	Erik Andersson och Karl Herman Engvall.

Kakelugnsmakare:	Alfred Teodor Fagerström, Harald Östberg och P.J. Dahlström

Arbetsledare:	Per Josef Dahlberg

Övrig personal:	Ernst Andersson, Stina Eriksson, Johan Alfred Nordlund, R.N. Johansson, G.A.E. Malmkvist, Hjalmar Viklund, Olsson, K.V. Lindholm, M. Viklund m.fl.

Vaserna är tillverkade vid AB Svenska Kakelfabriken perioden 1902–1919 efter design av Erik Hallberg och/eller Konrad Reinhold Nilsson. AB Svenska Kakelfabriken använde sig inte av några modellnummer.

Det finns endast 5-6 kända föremål kvar från AB Svenska Kakelfabriken, det är bl.a. de båda vaserna på bild här ovan. Den gröna vasen finns bevarad på en hembygdsförening i Örebro, de andra finns i privat ägo.

Hushållsgodset stämplades inte och det som ev. kan finnas kvar kommer sannolikt att förbli anonymt i framtiden. Konstgodset signerades med AB SK Ö ristat i godset.

t.h. Ristad signatur från AB Svenska Kakelfabriken

AB Lerindustri 1919-1925

AB Lerindustri var en direkt fortsättning på AB Svenska Kakelfabriken och under nytt styre och nytt namn fortsätter de kakelfabrikens verksamhet som om inget hade hänt. Huvudkontoret låg fortfarande kvar på samma postadress i Stockholm och produktionen i Rickardsberg på norr i Örebro, försäljningen fanns i lokaler på Storgatan 17 i Örebro.

Modellprogrammet utökades och de började tillverka öppna spisar, blomkrukor i 16 storlekar med tillhörande fat, syltkrukor i 18 storlekar och syltburkar med fat i 14 storlekar. De tillverkade också Thebord, cigarrkoppar, vaser, skålar, amplar, urnor och annat prydnadsgods med konst och antikglasyr. Viss tillverkning av eldfast tegel förekom också under de sista åren.

För att uppnå högre kvalité på konstgodset anställdes Victor Hägerstrand som konstnärlig ledare, dessutom de två danska konstmålarna Petrus Stagnus och Ejnar Pedersen från Møller & Bøgelys fabrik i Danmark. Formgivarna Erik Hallberg och Konrad Reinhold Nilsson fanns kvar sedan AB Svenska Kakelfabriken.

Den 1:a maj 1920 utbröt konflikt och företaget försattes i blockad. Det förekom ingen aktivitet alls och ledningen för AB Lerindustri med Direktör Otto Rubens i spetsen visade inget som helst intresse att inleda löneförhandlingar. De två vid fabriken anställda danska konstmålarna Petrus Stagnus och Ejnar Pedersen, hade enligt fackförbundet den dåliga smaken att ställa sig på företagets sida genom att utföra diverse hantlangningsarbete under pågående konflikt.
Konflikten varade till 6 juni innan en uppgörelse kunde komma till stånd. Efter påtryckningar från fackförbundet valde de danska konstnärerna att sluta sina anställningar och flytta tillbaka till Danmark. I förbundets årsberättelse 1920 sammanfattas händelsen med danskarna i en kort mening "Deras sagas slut vid fabriken blev emellertid som de förtjänat".
Problemen för AB Lerindustri avlöste varandra. Marknaden för kakelugnar hade minskat drastiskt och under perioden januari-mars 1921 låg produktionen helt nere.

Flera av de anställda avskedades och för de som hade arbetet kvar väntade en lönesänkning på 20 % samt förkortning av arbetstiden med 30 %. Blomkrukorna sålde också dåligt och slutade tillverkas 1921. Fram till 1924 var konflikterna många och stundtals stod tillverkningen helt still, vissa perioder tilläts endast arbete i dagsljus.

Victor Hägerstrand föddes i Hovmantorp 1882 och fick redan som 12-åring intresse för konst och måleri. Istället för att söka sig till någon konstskola satsade han på konstindustrin och inom keramiken blev han ett aktat namn. Han fick sin första utbildning i landskapsmålning av den ambulerande konstläraren Major Sahlström och i konsten att teckna fick han hjälp av Professor Ekvall. Victor arbetade både vid Oskarshamns Kakelugnsfabrik och Norrköpings Kakelfabrik innan han flyttade till Örebro.

1919 slår han sig ner på Norra Stigen 5 i Örebro och samma år börjar han arbeta som konstnärlig ledare för AB Lerindustri. Där stannar han fram till fabrikens upphörande 1925. Hägerstrand var främst målare och gjorde flera dekorationer i kyrkor och på offentliga platser, även under den period han arbetade vid AB Lerindustri. Stadsmotiven från Örebro är mest kända och hans motiv är ofta hämtade från Svartån och gamla söder. Enligt hans egna uppgifter har han målat 250 sådana akvareller.

Vid Göteborgsutställningen 1923 fick han den högsta utmärkelsen för sin utställda keramik. I Linköping och Oskarshamn fick han också guldmedaljer för sin bildkonst och keramik. Victor var inte så noga med att signera sin keramik, vilket innebär att en del av hans produktion kommer att förbli anonym. Signerade föremål bär naturligt nog signaturen "V.H." och i många fall årtalet. I Prins Eugéns hem på Waldemarsudde fanns 12 st blomkalkar samt ett rökbord med keramikinlägg signerade av Hägerstrand, dessa föremål finns tyvärr inte kvar.

De sista åren ägnade Victor en stor del av sin tid till konstteori och resor. Under en tremånadersperiod reste han mer än 100 mil med tåg. Victor Hägerstrand flyttar slutligen till Hägersten där han avlider 1962, 85 år gammal.







Exempel på föremål gjorda av Victor Hägerstrand i Oskarshamn, Norrköping och Örebro. Bildkälla: Agneta Hägerstrand.

Beträffande lönerna vid Lerindustrin, ser de ut enligt följande för år 1924. Av dem som gick på timlön, erhöll "Manlig fullgod arbetare och brännare 1,20 kr/timmen, förste glaserare 0,94 kr, packaren 0,94 kr, fullgod styckearbetare 1,20 kr och grovarbetaren 0,80 kr/timmen. Pojkar under 16 år fick lön enligt särskild uppgörelse, detsamma gäller för överåriga och arbetare med inskränkt arbetsförmåga. I övrigt var det mesta ackorduppgörelser och speciella tillägg för diverse uppnådda kvantiteter. När någon exempelvis drejat 100 blomkrukor, fick denne en extra bonus på 70 öre. Bonusen varierade med storlek på krukan. Vuxna kvinnor hade 0,50 kr/timmen, samma lön hade pojkar mellan 16-20 år. Kvinnliga hjälpbiträden fick sin lön enligt överenskommelse.

Upsala Ekebys kupp mot AB Lerindustri

Upsala Ekeby är uppenbart bekymrade över den konkurrens AB Lerindustri utgör, främst inom kakelugnstillverkningen. Att AB Lerindustri och Upsala Ekeby inte står på god fot med varandra visar sig tydligt då man går igenom gamla dokument. UE:s goda kontakter med Mälarebanken och en stulen revers ställer allt på sin spets i juli 1925.

Som en blixt från en klar himmel kommer plötsligt en ansökan till Rådhusrätten i Örebro om att sätta AB Lerindustri i konkurs. Advokat Emil Heine från Stockholm och Mälarebanken lämnar in var sin ansökan och åberopar att AB Lerindustri inte fullgjort sin betalning av två förfallna reverser, varav den större på 275.000 kr ägdes av Mälarebanken och den mindre på 7.009 kr ägdes av Heines Advokatbyrå i Stockholm.

Förhandlingarna vid Rådhusrätten varade i 9 timmar. AB Lerindustris ägare menade att Mälarebanken och Heine iscensatt en kupp organiserad av Upsala Ekeby för att försöka överta företaget. Vid 23-tiden på kvällen meddelade Rådhusrätten att AB Lerindustri hade full täckning för Mälarebankens revers och att advokat Heine inte kunde visa sig vara rättmätig ägare till den andra. Rådhusrätten ogillade ansökan och AB Lerindustri försattes ej i konkurs. Både Mälarebanken och Heine överklagar domen till Svea Hovrätt.

Även om Mälarebanken och Heines konkursansökan mot AB Lerindustri ogillats av Rådhusrätten, skapar den ändå avgörande problem för fabriken. AB Lerindustri var ett välmående företag i mitten av 1925, men när beskedet nådde kunderna om att Mälarebanken inlämnat konkursansökan mot företaget hände det oundvikliga. Kunderna drar sig tillbaka och lagda ordrar annulleras, fabrikens produktion minskar avsevärt för att senare avstanna helt. Fabrikens existens var allvarligt hotad.

Ägarna gör allt för att rädda bolaget och i slutet av augusti 1925 ombildas AB Lerindustri till AB Opportunita, samtidigt går de till motattack och lämnar in en stämningsansökan till Rådhusrätten. I stämningen yrkar AB Lerindustri ersättning med 336.565 kr för den skada som åsamkats bolaget genom Mälarbanken och Heines försök att sätta bolaget i konkurs. Den begärda summan motsvarar fabrikens hela värde.

Advokat Sten Forssblad förde AB Lerindustris talan:

"AB Lerindustri har alltsedan lockouten inom kakelindustrin varit i full drift. Bolaget hade vid tiden före Mälarebanken och Heines ingivande av konkursansökan fulltecknade orderböcker och gjort flera försäljningsavtal klara, vilket svarade mot fabrikens fulla kapacitet i minst 6 månader. Fabriken har under andra halvåret 1924 och första halvåret 1925 gjort både förbättringar och utvidgat sin verksamhet, detta för att kunna utnyttja sina resurser till fullo och tillgodose den ökande efterfrågan. Bolaget hade de bästa framtidsutsikter när Mälarebanken helt plötsligt och utan vår vetskap, träffar avtal om bolagets försäljning till vår argaste konkurrent och uppenbara fiende Upsala Ekeby".

"Banken hade fått i uppdrag att försöka komma över företaget och sedan sälja det till Upsala Ekeby, men när inte det gick begärde banken istället bolaget i konkurs. Genom det uppseendeväckande och oberättigade beteendet fick bolaget sitt goda anseende knäckt och krediten förstörd. Rörelsen avstannade och kunderna började fly bolaget. Den skada som åsamkats bolaget är oreparerbar. En sammanräkning av de tillgångar som finns, visar på värden uppgående till 510.743 kr. Med avskrivningar och nedräkningar kommer det slutliga värdet att hamna på 336.565 kr".

Eftersom Mälarebanken och Heine lämnat in en överklagan mot Rådhusrättens tidigare dom att inte sätta AB Lerindustri i konkurs, ansågs detta mål vara för tidigt väckt. Målet förklarades därför vilande tills dess Svea Hovrätt lämnar dom i frågan om AB Lerindustri skall försättas i konkurs eller inte. Målet uppsköts i åtta veckor.

I oktober meddelar Svea Hovrätt sin dom

Vid målets handläggning meddelas att AB Lerindustri ändrat sitt namn till AB Opportunita. Dessutom menar Konsul Ruben att Heine inte har någon som helst rätt till den påstådda reversen, då den endast varit en bokföringsteknisk åtgärd. Ruben menar att Heine vid något tillfälle olovligen tillskansats sig reversen och med den anse sig ha grund för en konkursanmälan.

Rätten anser att AB Opportunita har betalningsskyldighet gällande reversen oavsett vem som äger den, AB Opportunita försätts därmed i konkurs. Rättens ordförande anmälde dock avvikande mening och ansåg att det som framkommit i målet inte var tillräckligt, han var dock ensam om den ståndpunkten.

När konkursen är ett faktum tillsätts en konkursförvaltare, denne utlyser en auktion på AB Opportunitas tillgångar till den 28 oktober 1925. Nu träder Upsala Ekeby in i bilden igen, de tar kontakt med konkursförvaltaren och meddelar sitt intresse att köpa fabriken. Auktionen avblåses därför bara någon dag före utsatt datum och förhandlingar inleds.

Förhandlingarna går trögt då Upsala Ekeby anser det satta priset vara för högt. Taxeringsvärdet på fastigheten uppgår till 300.000 kr och Upsala Ekebys bud understiger detta med god marginal. Konkursförvaltaren beslutar då att genomföra den från början tänkta auktionen, nytt datum sätts till 21 december.

Auktionen genomförs som planerat och AB Opportunitas fastighet i Karlberg säljs för 166.000 kr. Allt lösöre delas upp i 2 poster, den första posten omfattar alla kontorsinventarier, den säljs för 1.300 kr. Den andra posten består av resterande lösöre som ex. kakel- och kakelugnar, lera, formar, glasyrer, spisplattor, virke, verktyg och redskap. Den posten säljs för 58.700 kr. Auktionen slutar med att Mälarebanken står som köpare till både fastighet och lösöre, slutsumma 226.000 kr. Från detta avgår provision med 2 % till Auktionskammaren.
Mälarebanken startar omedelbart förhandlingar med Upsala Ekeby om ett köp av fastigheten och i mitten av januari 1926 är affären klar. I maj samma år startas tillverkning under namnet Örebro Fajansfabrik och Upsala Ekeby har därmed lyckats med sin kupp !

En sammanfattning av innehållet i AB Opportunitas konkursbo:

84 kakelugnar, 25 skänkar, 57.270 st kakel vilket innefattar krön, lister, fötter, hörn, spiskakel o.s.v. 35 st Thebord färdiga och i halvfabrikat, 97 st tallrikar och 200 cigarrkoppar. 2000 hl lera, 100 kg mönja, 274 kg bly, 4038 kg glasyr, 250 kg salt, 8121 kg sand, 39 kg oxid, 6015 st kupat tegel, 27 st tomlådor, 706 kubikfot form- och ställningsbräder, 60 st säckar, 44 kbm virke, 36 famnar ved, 779 artiklar verktyg, 639 artiklar smide som ex. ugnsluckor, spjäll m.m. 25 artiklar stallinventarier i form av kärror, slädar, skottkärror m.m. 15.808 blomkrukor och 225 blomkruksfat, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att de enligt företagets egna dokument, slutade tillverka blomkrukor 1921. Eventuellt kan benämningen "Blomkrukor" även omfatta konstföremål som vaser, amplar, urnor och skålar då det i auktionsförteckningen inte finns någon sådan post. Allt ovanstående uppräknat såldes i ett utrop för 58.700 kr.

I april 1926 åtalas ägarna till f.d. AB Opportunita för att olovligen ha sålt varor under den process som pågick i september 1925. Målet avsåg försäljning av 20 st kakelugnar samt obetalda fakturor för inköp av ved. Dom i detta mål finns ej noterad. AB Lerindustri hade 60-70 personer anställda under den bättre perioden och endast ett 20 tal kvar då de byter namn till AB Opportunita. Aktiekapitalet varierade från 100.000 kr till 250.000 kr.

Personer vid AB Lerindustri


Ägare/Styrelse:	Hovrättsråd Gustaf Ferdinand Lindstedt, Arkitekt Helge E. Widlund, Direktör Otto Moritz Ruben, Bankman G. Wennerholm, Generalkonsul A.G. Åhrberg samt abrikör C.J. Tillman.

Revisorer:	Disa Pontho och Gerhard Östberg.

Ingenjör:	John Knut Eriksson

Fabriksledare:	E.V. Eriksson

Arbetsledare:	Per Josef Dahlberg.

Konstnärlig Ledare:	Victor Hägerstrand.

Konstnärer:	Petrus Stagnus och Ejnar Pedersen (båda från Danmark).

Formgivare:	Erik Hallberg och Konrad Reinhold Nilsson.

Dekoratörer och Drejare:	Stina Eriksson, Ernst Andersson, D.M. Pontho, Gösta M. Pontho, Gustaf Pontho, Waldemar Magnusson och R.N. Johansson.

Sättare:	Karl Johan Holmberg och Gustaf Adolf Emil Malmqvist.

Övrig personal:	Einar Åberg, Gottfrid Lundin, Sigfrid Larsson, Johnny Hollberg, G. Jansson, Johan Alfred Nordlund, Werner Johansson, G. Malmqvist, Erik Andersson, Ernst Andersson, E Gustafsson, G. Lindbom, P.A. Åslund, K.J. Svedström, Hjalmar Viklund, M. Viklund, Tora Vihtfält, Lars Johansson, J.G. Johansson, K.J. Albreksson, K.J. Hällström, R.V. Cederborg, Axel Lindblom, L. Ståhl, K.V. Lindholm, J. Rosenberg, O.J. Lönndahl, Vilhelm Vestberg m.fl.

Exempel på föremål från AB Lerindustri


Modell 13 - Signerad G.P.	Modell 16 - Osignerad	Modell 17 - Osignerad

Modell 28 - Signerad T.H.	Modell 31 - Signerad W.M.	Modell 31 - Signerad T.H.

Modell 31 - Osignerad	Modell 71 - Signerad P.S.	Modell 86 - Osignerad

Modell 86 - Osignerad	Modell 86 - Osignerad	Modell 87 - Signerad G

Modell 87 - Signerad TH	Modell 117 - Osignerad	Modell 126 - Osignerad

Modell 130 - Osignerad	Modell 144 - Signerad PS	Modell 144 - Signerad PS

All formgivning som utmärker Lerindustrins konstgods är ett direkt arv från Svenska Kakelfabriken. Det beror naturligtvis på att det handlar om samma fabrik och samma tillverkning. Erik Hallberg och Konrad Reinhold Nilsson stod för formgivning och deras konstgods kännetecknas av enfärgad eller rinnande glasyr. De två danska dekoratörerna stod för den mer utarbetade delen. I de fall föremålen har en enkel målad dekor och bär signaturen MW eller WM handlar det om dekoratören Waldemar Magnusson. Magnusson lämnar fabriken 1919 och flyttar till Karlstad, det innebär att samtliga av honom signerade objekt är tillverkade det året.

ABL - AB Lerindustri - 1919-1925

G.P. - Okänd

P.S. - Petrus Stagnus

T.H. - Okänd

M.W. - Waldemar Magnusson

E.P. - Ejnar Pedersen

G. - Okänd

Blom- och syltkrukor stämplades troligtvis inte. Föremål med konst och antikglasyr signerades "ABL" ristad i godset, dessutom förekommer ofta signaturen G, T.H, G.P, P.S eller E.P. på konstgodset. Waldemar Magnussons signatur är alltid målad. Signaturen P.S. tillhör Petrus Stagnus och E.P. Ejnar Pedersen. De övriga är ännu inte kopplade till några namn.

Priskurant AB Lerindustri - Katalog B 1923 - Pdf 314 Kb